Hej du fina!
Hoppas att din midsommar var lika trevlig som min. Klassiskt firande i Dalarna med knätofsar och majstänger som sällskap. Nuförtiden när man är en gammtacka och gravid så blir ju firandet inte var det en gång var. Groggen har förpassats till glömskan och saften har åter trätt in i min dryckesvärld.
Men blommorna och minnena finns ju kvar. Ett minne som etsat sig fast ordentligt på min näthinna var en midsommarafton för länge länge sedan...
Jag var i högstadieåldern och som vanligt så var jag olyckligt kär. Killen som nu var offer för min besatthet gick på en annan skola och därför såg man honom inte så ofta, mer än någon gång på bussen då och då när han gjorde sin praktik på kartongen.
Iallfall så var jag och min kompis i Fors brukspark för firande av sommarens ingång.
Bland lövade korvkioskar, lotteristånd och nybonat dansgolv strosade vi omkring, mitt i gränslandet mellan barndom och vuxenvärld. Någon alkohol var det inte tal om för vår del, men att titta på andra som ragglade omkring var ju ett nöje i det stillsamma Fors.
Helt plötsligt så ser jag killen i mina drömmar komma gåendes, lätt berusad, och dessvärre med en annan tjej under armen. Avundsjukt bligar jag bort mot tonårsparet som kedjeröker i tuffa skinnjackor och pussas medan röken lite stiligt passerade ut genom näsborrarna. Jag ville så gärna vara nära, känna hans lukt som borde vara en blandning av axe, billiga cigg och tonårshormoner. Varför var inte jag den där svartmålade tösen vid hans sida? Jag tog mod till mig, sa till min kompis att detta var min enda chans, lubbade iväg mot honom och tjejen, tog ett djupt andetag och sen kläckte jag ur mig den känsliga frågan;
- Får jag ta det sista av din cigg? Killen ser på mig med lätt dimmiga ögon, säger ok och ger mig den dyrbara lilla stumpen. Tacksamt springer jag iväg med ciggen till min kompis och slår mig ned på en sten för att nu skörda frukten av min fångst.
Med andäktighet sluter jag mina bubbelgumsluktande läppar kring cigaretten och drar i mig så många baciller från honom som jag bara kan. Äntligen nära, om än på ett visst avstånd. Jag låtsas att det är hans läppar som berör mina och på en lång stund säger jag ingenting.
Efteråt så sparar jag fimpen i en vackert dekorerad tändsticksask. Tar fram den ibland och tittar på den, läppjar försiktigt och ser hans ansikte framför mig.
Att just den killen och jag blev ett par ett år senare på samma plats under samma mystiska sommarkväll är en annan historia, men kanske...bara kanske hjälpte jag ödet på traven ett år tidigare och lade det i en tändsticksask.
