Åh ljuva bekvämlighet

Hej där du finfina läsare!

Det sägs ju att ju äldre man blir desto mer chicken och bekväm blir man, kunde inte hålla med mer än vad jag redan gör. Från att sova i svettigt tält med barrtröja som kudde på en skitig festival utan vatten till att endast kunna somna bara jag har tillgång till mitt duntäcke, minst två kuddar, absolut mörker och tystnad.
Fascinerande eller hur?

För cirka ett år sedan fick jag en diskmaskin i present, och det är banne mig den bästa gåva jag någonsin fått! Eftersom jag är en periodare när det gäller städning så kunde disken utan problem stå och osa i hela lägenheten under 4-5 dagars tid innan jag fick ändan ur vagnen och gjorde något åt stanken, men nu...ahhh jag bara mular in allt i maskinen och så gör jag nåt roligt istället för att skinna mina redan torra och stela vintertassar.

Nästa steg i bekvämlighetsutvecklingen är en egen tvättmaskin. Jag drömmer redan nu om att slippa kuta upp och ned fyra våningar bara för att mötas av en fortfarande fuktig tvätt som skrattar åt en från det mögelskadade torkrummet, och tänk vad gött att få tvätta när man vill och kan! I detta hus får man bara tvätta under halva lördagen och inget alls på söndagar, vattnet stängs dessutom av klockan 20 under vardagskvällar vilket resulterar i rena rama hetsjakten på lediga tider.

Vill ha, vill ha och ska snart få!

Beroende igen

Jag har blivit beroende av nässpray, använder det konstant. Jag vet att det inte är hälsosamt och att det kan vara svårt att göra sig av med nosnappen, men jag är så illa tvungen.
Tänker på hur hemskt det var i förrgår innan jag hade hunnit iväg till apoteket. Vaknade upp på morgonen med hela gommen full med hårdnat slem eftersom jag blitt tvungen att andas med gapet ( du som haft tandställning och tagit tandavtryck med sån där rosa illaluktande gegg upptryckt med en stålställning i käften ) vet vad jag pratar om...det är torrt och blött på samma gång, och det rinner ner i halsen...uuuäääk!

Nu inhalerar jag glatt otrivin så fort jag känner den minsta täppa, och slänger ytterligare en använd näsduk på golvet...snööörvel...

Låna hette det

Ligger i sängen och förundras stillsamt över folks beteende. Vad gör folk med sina låneböcker från biblioteket? Vad är det som är så svårt att förstå med ordet lånebok? Den är inte din! Därför ska du inte heller gräva fram alla dina snorkråkor och smeta ut över boksidorna. Inte heller fläcka ned den med näsblod, kaffe eller tefläckar och diverse chokladavtryck.
Blir grymt äcklad varje gång jag öppnar en bok och möts av andra människors dåliga ovanor, blä!

Lånar du böcker från biblan?

När speldjävulen har tagit sitt strypgrepp...

Igår kväll gottade jag och sambon ner oss i ett av världens mest klassiska brädspel.
Monopol! Men inte med små figurer, färgglada pengar och en opålitlig bank, utan genom x-boxen. Mina djävulshorn växte snabbt fram ur pannbenet och jag skrattade elakt när jag roffade åt mig pengar av mina motspelare.
Den här typen av spel tar verkligen fram mina värsta sidor. Efter bara en halvtimme blev jag bankrutt efter att jag tvingats sälja mina hus och hotell, belånat alla mina gator och inte fått in någon inkomst på flera rundor.
Istället för att bara skratta åt det hela och ta det för vad det verkligen är
- en lek- så blev jag besviken på riktigt.
Eftersom det gick så dåligt för mig så började jag nu innerligt att hoppas att det också skulle skita sig för mina motspelare...det gjorde det ju också efter ett tag, och under tiden så satt jag surmulet och såg på när dom håvade in pengar från Strandvägen och Norrmalmstorg.

Jag har alltid tyckt om att tävla mot andra, att vara bäst på något, och när jag var liten och inte var den övermäktiga så såg jag helt enkelt till att mina motspelare hade sämre förutsättningar än jag själv. När jag spelade ovan nämnda spel med min bästis som inte kunde räkna eller läsa, så gav jag henne för lite pengar tillbaka, eller tog ut överhyra för mina små stugor på Narvavägen.
Annars så hittade jag på egna spel, ritade spelplanen, tillverkade gubbar att gå med och sen hittade jag på nya spelregler efter mina egna behov under spelets gång.

Igår betedde jag mig inte lika illa, men vem vet...inför kvällens spelomgång kanske jag kommer på nåt knep som gör att jag blir ett rikt kapitalistsvin!

Zzzzzzz

Hej kära du! Efter att ha jobbat hysteriskt mycket och haft noll fritid så har jag det nu mycket lugnare...välbehövligt.
Klockan 03.30 har mitt alarm börjat vråla i öronen på mig på morgonen ( läs natten ) och jag måste säga att det ju är fullkomligt vidrigt att kliva upp vid den tiden.
Det är kolmörkt ute, det går inte att äta nåt och de närmaste timmarna så är det bara på ren automatik som kroppen utför sina sysslor - hjärnan ligger hemma och gonar in sig i lavendelkudden och snoozar vidare.
Dessutom så är det ganska deprimerande att se att barerna fortfarande är öppna och folk skrattar i gatlampornas sken och klapprar omkring på kullerstensgatorna i högklackat - själv har man ett par för små joggingskor som stryper blodtillförseln till tårna, ett par säckiga jeansshorts och en oformlig t-shirt med fläckar på som inte gått bort i tvätten. No glamour at all.

Nu kanske du tänker att jag är en mes. En korsettkvinna med svagt handslag,solskygg hud och en stor fallenhet för att svimma - men så är inte fallet. Jag har minsann haft flera arbeten där jag fått " hugga i " lagom till när alla andra går in i sin REM-sömn. På ett av mina arbeten i Stockholm fick jag ta NATTBUSS in till plattan för att sedan hasta iväg till Kungsholmen där arbetet behagade att ligga, och det var inte så skoj alla gånger kan jag säga. Flertalet bilar stannade upp i Stockholmsnatten, vevade ner sina rutor och en röst frågade hest hur mycket jag tog i betalning! Detta trots joggingbrallor, mössa på huvudet och osminkade grisögon med sömnludd pudrat kring påsarna runt globerna.

Jag röstar för sovmorgon åt alla!

Otursmorgon

Hade en sån där " otursmorgon " imorse och lyckades välta en ENORM kopp HETT kaffe på min älskling, elementet, hela frukostbordet, stolsöverdraget och den vita mattan ( eller ja den var vit förut, nu är den brunspräcklig med blåa rutor på ).
Vad var det nu...ja just det ja, nästa tvätt-tid är om en vecka, härligt!

Till råga på allt när stackars Cliff sitter där och försöker njuta av frukosten så sätter jag igång att kräkas inne i sovrummet...kände mig lätt ynklig.
Och jag som tyckte att jag var så mysig som hade gjort en rejäl söndagsfrukost med ägg, kaffe, smörgåsar, youghurt och färska grönsaker :(

Resten av min dag har gått åt till att sova.

Bad movie

Är det något jag har svårt för när det gäller film ( förutom bieffekter som snask och prassel från andra individer som tittar på samma sak som en själv ) så är det när saker ser overkliga ut och när handlingen med dess utveckling är helt förutsägbar.
Just nu går det en sådan film på 6:an. Deep blue sea. Om du inte sett den så är handlingen att ett gäng forskare och ingenjörer har parkerat sig i en jättebyggnad av stål och allehanda skrot mitt ute i ingenstans hav.

Där forskar dom på ett gäng makohajar i förhoppning om att kunna bota alzheimers genom att bland annat ta protein ifrån hajarnas hjärnor. Självklart så shabblar två av forskarna till det genom att utöka hjärnorna på hajarna och dom förvandlas till intellegenta mördarmaskiner som nu ska hämnas på forskarteamet...ja du hör ju...redan här är det ju störtlöjligt.

Sen kommer irritationsmoment 2 och det är hur man tekniskt har konstruerat dom här hajarna...dom är så overkliga och har sånt totalt avvikande rörelsemönster så man bara skrattar åt det hela...

Men det värsta av allt är: Varför i hela fridens namn är toppskådespelare som Samuel Jackson och Stellan Skarsgård med i denna kalkonfilm? För mig en gåta. Vilken är din värsta turkeymovie?

Midsommarkärlek på 90-talet

Hej du fina!
Hoppas att din midsommar var lika trevlig som min. Klassiskt firande i Dalarna med knätofsar och majstänger som sällskap. Nuförtiden när man är en gammtacka och gravid så blir ju firandet inte var det en gång var. Groggen har förpassats till glömskan och saften har åter trätt in i min dryckesvärld.
Men blommorna och minnena finns ju kvar. Ett minne som etsat sig fast ordentligt på min näthinna var en midsommarafton för länge länge sedan...

Jag var i högstadieåldern och som vanligt så var jag olyckligt kär. Killen som nu var offer för min besatthet gick på en annan skola och därför såg man honom inte så ofta, mer än någon gång på bussen då och då när han gjorde sin praktik på kartongen.
Iallfall så var jag och min kompis i Fors brukspark för firande av sommarens ingång.
Bland lövade korvkioskar, lotteristånd och nybonat dansgolv strosade vi omkring, mitt i gränslandet mellan barndom och vuxenvärld. Någon alkohol var det inte tal om för vår del, men att titta på andra som ragglade omkring var ju ett nöje i det stillsamma Fors.

Helt plötsligt så ser jag killen i mina drömmar komma gåendes, lätt berusad, och dessvärre med en annan tjej under armen. Avundsjukt bligar jag bort mot tonårsparet som kedjeröker i tuffa skinnjackor och pussas medan röken lite stiligt passerade ut genom näsborrarna. Jag ville så gärna vara nära, känna hans lukt som borde vara en blandning av axe, billiga cigg och tonårshormoner. Varför var inte jag den där svartmålade tösen vid hans sida? Jag tog mod till mig, sa till min kompis att detta var min enda chans, lubbade iväg mot honom och tjejen, tog ett djupt andetag och sen kläckte jag ur mig den känsliga frågan;

- Får jag ta det sista av din cigg? Killen ser på mig med lätt dimmiga ögon, säger ok och ger mig den dyrbara lilla stumpen. Tacksamt springer jag iväg med ciggen till min kompis och slår mig ned på en sten för att nu skörda frukten av min fångst.
Med andäktighet sluter jag mina bubbelgumsluktande läppar kring cigaretten och drar i mig så många baciller från honom som jag bara kan. Äntligen nära, om än på ett visst avstånd. Jag låtsas att det är hans läppar som berör mina och på en lång stund säger jag ingenting.

Efteråt så sparar jag fimpen i en vackert dekorerad tändsticksask. Tar fram den ibland och tittar på den, läppjar försiktigt och ser hans ansikte framför mig.
Att just den killen och jag blev ett par ett år senare på samma plats under samma mystiska sommarkväll är en annan historia, men kanske...bara kanske hjälpte jag ödet på traven ett år tidigare och lade det i en tändsticksask.

Lustigt?

Ibland får man ( ofrivilligt ) ta del av en del ointressanta konversationer på spårvagnen, men denna som jag nu ska berätta om roade mig faktiskt.

Scenario: Två stycken tjejer i åldern 20-25 sitter på vagnen och kacklar. Den ena berättar ivrigt om alla nya presenter hon fått av sin pojkvän ( en Iphone, ett par nya converse och konsertbiljetter ). Den andra tjejen tittar avundsjukt på gåvomottagaren och fnyser:

- Försöker han köpa dig eller?

Gåvomottagaren berättar vidare att hon även får pengar insatta varje månad
( mellan 1000-2000 kr ) på sitt konto av pojkvännen eftersom han har mer pengar än henne och vill att hon skall få unna sig roliga saker och nya kläder. Paret har varit ihop i fyra år. Nu börjar det lustiga. Tjej nummer två blir mycket upprörd över detta och går igång rejält med en lång uppläxning där hon kallar sin väninna för en hora.
Hahahaha! Är det inte fantastiskt vad avundsjukan kan få oss att vara elaka? Och hur tror förresten tjej nummer två att sambos brukar lägga upp sin ekonomi om den ena tjänar betydligt mer än den andre? Jag är alltså prostituerad för att jag inte betalar allt själv, utan för att min kille väljer att stötta mig ekonomiskt?

Bzzzzzzz

Vaknade klockan 5 imorse av ett välbekant och obehagligt ljud. Ett ljud som man hört många gånger förr i sitt rosa flickrum...surrandet av en mygga. Fy!
Jag trodde faktiskt att man skulle slippa dom där äcklen nu när man inte längre bor i urskogen i Dalarna! Dom är alltid helt sneeky sneeky och gömmer sig och håller käft när man tänder lampan för att se vad dom håller hus. Sen när man släcker igen och försöker finna sovro då kittlar det till i örat och dom är i fejjan på en och surrar, avliva!

Glunk glunk glunk!

Hur många av oss har inte någon gång blivit irriterad på TV-reklamen? Man sitter där och är helt uppslukad av en film eller ett tv-program och så helt plötsligt så;
" Vrååååååål!" skithög volym och knalliga färger som gör att man får ont i ögonen.
Minns dock att jag under början av 90-talet, när mamma och pappa skaffat TV4 tyckte att det var lite spännande med reklam. Förmodligen berodde det på att det inte var så mycket skoj på dumburken.
Alla har vi väl sett nån reklam som gjort oss arga, förbluffade eller äcklade?
Jag minns tyvärr fortfarande den där snuskiga reklamfilmen med en nerbajjad bebis som rullar omkring i sitt kack inbakad i sin " supersäkra " blöja i familjens soffa medan mamman leende tycker att hela situationen är den charmigaste i hela världen, blä!

Reklamfilmen som jag stör mig på just nu är den för " Schweppes " med Nicole Kidman.
Hon valsar förbi en brunstig hane med en lätt förförisk utandning i hans ansikte innan hon försvinner in i ett annat rum, tar upp en flaska läskeblask och klunkar i sig den som om hon hade hela gapet fullt av sand. Därefter tittar hon förvånat in i kameralinsen och ser ut som en korkad ko samtidigt som hon säger
" Hey, what did you expect? ".

Jag kan säga till dig, Nicole, vad jag förväntade mig. Jag förväntade mig inte att du skulle låta som en äcklig toalett när du drack din läsk!
Dessutom så är den fjantig eftersom den anspelar på sex, som alltid.
" Nämen, trodde du att jag skulle slaska trut med den brunstiga hanen! Nähä du, för jag är en fiiiin flicka". Usch!

Vilken är din favve/hatreklam just nu?

Du vet att...

Hej söta bloggläsare!
Hoppas att du har det lika soligt som vi här i Göteborg har det. Folk dricker öl på uteserveringar, kastar frisbee i Slottsskogen och luktar på blommor i Botaniska trädgården. På sista tiden har jag reflekterat över ålderdomen, och kommit fram till följande:

Du vet att du är en gammtacka när:

1. Du är bakfull i minst 2 dygn efter en festlig tillställning.

2. Du fortfarande har " Crazy frog " som ringsignal.

3. Du bryr dig aldeles för mycket om att ha koll på alla chatt-förkortningar.

4. Du blir skitirriterad om någon sms:ar eller ringer dig efter klockan 22.00.

5 Du säger " Va? " oftare än " Okej! ".

6. Du har samma mönster på prydnadskuddarna som på dina gardiner.

7. Du hellre sitter hemma och tittar på " På spåret " eller " Let´s dance " istället för att gå ut på lokal och träffa folk.

8. Du alltid har med dig ett paraply - ifall att...

9. Du hellre klär dig bekvämt än snyggt.

10. Du har en filofax eller kalender.

Jag är definitivt en gammtacka, och du?

Love

Tjoho!

Igår firade jag och Cliff sex år tillsammans, det känns helt ofattbart att det gått så galet fort, känns som att vi bara varit ihop i ett år eller nåt, fast samtidigt hela livet på nåt konstigt sätt. Iallafall så firade vi med smörgåstårta, som var alldeles förtjusande och smaskig, från David Bagare var den.
I helgen blir det hockey, kanske lite HBT-festival och Arcadia-fix, och för dig?

Pincett-tango

Ett par sitter vid den gemensamma sängkanten. En man och en kvinna. Belysningen är dov och tystnaden är tung. Hon är nära ett sammanbrott. Han är sammanbiten, hård som granit på utsidan. Ren frustration inuti.
Hon gör ytterligare ett försök, masar sig upp ur passiviteten och försöker återfå kontrollen, även fastän hon vet att det är lönlöst...

Mannen - Vad fan ska vi göra, detta funkar ju inte? Han ser på henne och ögonen blixtrar till av ilska

Kvinnan - Jag vet inte! Hämta nåt att peta med då, eller nåt! Uppfodrande slänger hon ut med handen mot badrummet. Mannen går ut ur rummet, kommer tillbaka med en pincett.
Metodiskt börjar han att gräva djupare och djupare i den lilla smala glipan.
Det sitter som berg och paniken väller upp inom de båda.

Kvinnan - Vi måste ju få uuuut det! Tårarna är nu nära av ilska, och för en stund arbetar dom gemensamt med att slita, dra och lirka innan hon kastar föremålet på sängen. Uppgiven.

Plötsligt lyser mannen upp och ler brett med hela ansiktet.

" Titta älskling, man skulle ju dra kortet åt andra hållet! " Förvånat vänder sig kvinnan om, hon är randig i ansiktet efter bittra tårar och lösgör sig från duntäcket. " Va? Hur menar du? " Mannen pekar på en liten pil som finns markerad på metallplattan. " Ser du inte, det är ju till och med en pil här". Nu ser hon också, och känner sig smått dum. I tjugo minuter har dom suttit och försökt trycka ut ett SIM-kort från fel håll ur mobiltelefonen. Hoppande och gnisslande som två ilskna apor...nåja klockan var ju bara 6 på morgonen och ingen av dom hade druckit kaffe...

Pizzatajm!

Den här synen mötte mig och Cliff när vi hoppade på bussen från en trevlig middag i Näset. Och jag måste säga att jag förstår människan som kastade ur sig denna present på sätet. För vår busschaufför var nämligen sänd från helvetet!
Det var som att åka sightseeing med Björnligan i Ankeborg. Tvära svängar, alldeles för hög hastighet och en tvärnit då och då. Vidare betryggande var det inte heller att slyngeln som kallade sig chaufför var utrustad med hörlurar långt instuckna in i öronen, och satt och klappade i takt med musiken och knäppte med fingrarna i sin egen lilla värld. Scary!

Äckelgam

Detta var det första man såg när man nyvaken och jävlig kom ut i köket imorse.
En stor fågelkack på rutan. Tack för den, äckliga fiskmås!. Dom väcker en klockan 5
på mornarna med sitt vrålande och nu detta...Det sägs ju att om en fågel poopar på en när man är ute och går så betyder det tur. Jag tror tyvärr bara att denna kaskad av fiskmåsdiarré betyder att jag kommer att få hänga ut genom fönstret, tre våningar upp med en skurtrasa i näven och en klädnypa runt snoken.

Detta är allstå tacken för att man utfodrat dom med överblivet frukostbröd, fy fan!

Let the sun shine in!

Askmolnet tornar upp sig på vår himmel, och utlandsresorna blir inställda till allas förtvivlan, då är det tur att det finns duktiga entrepenörer, såhär sa en liten
4-åring angående problemet...

- Men, varför gör dom inte som i Bamse?

- Hur menar du då?

- Ja, tar en stor sten och lägger på vulkanen.

Underbart! Släng dit en stor bautasten eller nåt liknande så kan folk åka iväg och sola igen, vi behöver det faktiskt, vitgröna i ansiktena som vi är efter månader av kyla och snö!

Rabarberkräm i nyllet

En av dom absolut snuskigaste sakerna jag vet är när folk använder sig av tygnäsdukar.
Man skulle kunna tro att människan slutade upp med att använda dom bakteriefyllda snortrasorna någon gång på 1800-talet, men tyvärr så finns det ännu idag människor i vår närhet som envisas med att plocka fram sina äckliga dukar och fräsa högt och ljudligt innan dom knöcklar ihop duken med blandade snorbobbor, saliv och matrester och mular ner den i fickan igen.

Matrester? Tänker du nu? Ja, det finns folk som inte bara vevar runt med äckeltrasan i snoken, utan även passar på att dra av det värsta runt kakhålet också. Uäk!
Igår hade jag oturen att hamna bakom en sån på spårvagnen. Fy fan! Cliff och jag hade varit och ätit på restaurang och sen gått på bio och kvällen kändes magisk och mysig på alla sätt och vis...tills storfräsarn bänkar sig framför mig...blä...ryser bara jag tänker på det...Och sen var ju det mysiga slut, tack för det Gösta!

Han kanske var runt 80 bast, luktade lite rotmos och mellanöl och ögonen var kantade med förkylningsvar och gegg...plötsligt hör jag " Fräs, frääääs, harkel, host, host, fräääääs" och jag ser till min förskräckelse hur en näsduk åker upp i trynet på gubben. Den var inte fläckfri om man säger så, och hade jag inte varit väluppfostrad hade jag utan att tveka slungat iväg en kastspya rakt i nacken på honom!

Och kom inte och säg nu att han säkerligen tvättade duken när han kom hem. Sällan stellan säger jag då, jag skulle inte tro att den där gubben med hela näsduken fylld av rabarberkräm någonsin tvättat fanskapet. Vidrigt!

Restaurangbesök

Ikväll blir det en riktig helkväll! Först besök på en italiensk restaurang med god mat och sen biobesök " En galen natt". Ska bli jätteskoj, det var längesen vi var på bio, jag och Cliff, tror det var Harry Potter och halvblodsprinsen, som tyvärr var en besvikelse, hoppas den här är bättre!

http://www.trattoriadapasquale.se/

" Man ska ha husvagn! "

När jag var liten ( från bebisålder upp till att jag tyckte killar och fester var mer spännande än husvagnssemestrar ) spenderade jag sommrarna på olika campingplatser runt om i Sverige. Under den här tiden skaffade jag tonvis med nya brevvänner, myggbett och skrubbsår. .

En gång när jag var i fyraårsåldern så var jag och min familj på en camping där det fanns ett äldre par som hade en minimal husvagn. Till saken hörde också att gubben och tanten var rejält tjocka och folket på campingen frågade sig själva hur i hela friden paret fick plats inne i den där lilla skolådan på hjul?

Hade dom några möbler överhuvudtaget därinne? Kunde dom vända sig om utan att slå sänder inredningen? Ja, frågorna var många...Som jag nämt förut så var jag den typ av unge som kanske var lite känsligare än andra barn. Jag blev lätt konfunderad och ledsen när andra var ledsna och ville gärna att alla runtomkring mig skulle vara glada...

Jag snappade självklart upp vad folk på campingen sa om det tjocka paret i den lilla husvagnen, och troligtvis så var paret själva också mycket väl medvetna om hur snacket gick bakom ryggen, så därför var det kanske inte så lyckat när den Harry Potter-liknande fyraåringen med glasögon och manchesterbyxor travade fram till paret och uttalade den välmenande meningen
" Vilken STOR husvagn ni har! ".

Det var ju inte bara synd om paret, som trodde att dom blev hånade och utsatta för ironi från Harry Potters lillesyrra, utan mina föräldrar fick ju också sin beskärda del genom sura blickar från paret. Björnkram eller vad kallas det?

Jag kommer bli en stympad fru...

Det du ser på bilden ovanför är mitt försök till att vara en kvinna. Det resulterade i dubbla maskor och frustration. Jag ställer mig frågan; Hur gör ni andra? Jag har gång på gång försökt sticka klart den där jävla halsduken, men den ser fortfarande ut som nåt någon unge gjort i slöjden.

Jag har aldrig varit duktig på " husliga bestyr " även fastän jag så gärna vill, och jag gissar på att jag aldrig lärt mig på riktigt eftersom jag inte är känd för mitt tålamod och pga att syslöjdslektionerna var som dom var:

1. Först var man tvungen att ta ett " symaskinskörkort "...okej, man skulle alltså sitta och sy på en massa papperskartor med markerade stygn i typ flera veckor innan man fick gå lös på tygerna. Kul för en 10-åring.

2. När man väl klarat " uppkörningen " så fick man inte alls välja och vraka bland tygerna, för ajabaja, en del tyger var svindyra och fick inte slösas med.
Istället fick man nöja sig med dom där tråkiga stuvbitarna som blivit över, du vet vilka jag menar eller hur? För det första var dom ohyggligt fula...rutiga,
70-talsmönstrade eller bruna och för det andra så luktade dom garderob.

3. När man väl valt ut ett tygstycke som man kunde titta på utan att kräkas med ögonen så fick man minsann inte sy vad man ville...nehej då, hur kunde man tro det?
Självklart skulle man göra något svinkomplicerat lapptäckemönster som tog flera veckor att knåpa ihop, och när man väl var färdig så var det inte ens snyggt och man hade åter igen tappat lusten för att vara kreativ...

Jag kommer att bli en stympad fru, en sån som köper allt färdigproducerat...men när jag tänker efter så låter det rätt så bekvämt...det finns ju andra som kan sitta och svära framför symaskinerna och virknålarna, medans jag kopplar av med en kopp varm choklad i soffan. Äh, så får det bli!

Lyxlördag

Hade gammal vän här på besök igår, och det var jättemysigt. Vi snaskade lasagne och drack vin och så provade vi olika hudvårdsprodukter och så sminkade hon mig i nya spännande färger som jag inte brukar använda, det var en mycket trevlig kväll, som avslutades med sång och gitarrspel i soffan. Idag blir det sofflocket och TV-serier med mitt hjärta Cliff. Ha en fin dag du söta bloggläsare!

Tiggarstråt

Kolla den här bilden...känner du igen den luriga påskkärringen? Det är jag, för X antal år sedan...lite för gammal egentligen för att vara påskkärring och gå tiggarrunda i kvarteren...men kolla hur finurlig och förväntansfull jag ser ut på fotot? Vem skulle ha haft hjärta att ta ifrån mig min korg och sudda ut dom där ditmålade fräknarna? Nej just det...

Man ritade några påskkort med en gastande kyckling eller ett ägg med sicksackmönster, och så var biffen klar, hit med pengarna och snasket liksom!
Och inte skämdes man heller när man stod där och skramlade med kopparkitteln och sträckte över ett " slarvkort " dvs ett kort som man inte lagt ner någon effort på, utan man skrev helt enkelt bara " Glad Påsk " med knagglig tuschpenna på en bit papp och sen var det klart och betalt. Härliga tider!

Var hos Fina Hanna i veckan och påskpysslade och mulade snask, Hanna hade gjort smaskiga muffins och vi målade ägg som skulle hängas i påskris. Mycket mysigt!
Vad gör du i påsk?

Statusuppdatering

Status; Klockan halv två på natten sitter ett sletet penntroll uppkrupen i soffan och bloggar. Håret är tovigt och spretar åt alla de fyra vädersträcken, eftersom trollet tog sig en 3 timmar lång gubblur med nytvättat och oborstat blött hår.

Penntrollet åt chips till middag och icas apelsinläsk som en direkt konsekvens av trollets slirande ute på lokal igår. www.mittandrahem.com

Där fjäskade penntrollet för ägaren och ville börja jobba extra. Ägaren sa åt trollet att skicka in sin cv. Penntrollet känner sig gammal och fnasig och går och lägger sig.

Roses really smells like popooopoo...

Hoj hoj! I morse när jag gav Cliff en pöss på truten så upptäckte jag att han luktade skinkost. Det var ju lite konstigt eftersom han inte ätit nån skinkost,
utan bara sörplat kaffe på morgonen. Hur kunde det bli så?
Kanske kombinationen av gårdagens öl, en cigg på morgonen och en kopp kaffe blir just skinkost? Vad tror du?

Iallafall så började jag tänka på andra lukter, eftersom jag är lite småkänslig mot sånt, framförallt då äckliga sådana och kom då fram till en topp 5 lista på vidriga sammanblandningar;

1. Andedräkten från ett dagisbarn som just ätit mellanmål bestående av kaviarsmörgås och ett glas mjölk.

2. En tant i övre medelåldern som osar Eau de cologne á 49.50 från stormarknad i kombination med en gul blendcigg.

3. Dansgolv ute på krogen där det råder rökförbud. Resultatet blir då; Gammalt intorkat öl i bordsskivor i samröre med människors svett och desperation, samt nån äggmök från en och annan vars mage inte pallar surt rödtjut.

4. Kisset efter ett stadigt hinkande av kaffe. Resultatet blir här mörkgult urin som luktar Kalaspuffar ( känns bara väldigt fel ).

5. Ålderdomshem ( sura kissblöjor, avslaget kaffe, hudavlagringar, mjäll och rotmos ).


Sen finns det ju självklart enskilda lukter som osar vidrigt var och en för sig, till exempel: Surströmming, smörsyra, klor, soprum osv osv...men jag menar att vissa kombinationer av odörer blir extra snuskiga. Har du nån bubblare som kan platsa på listan?

Staropramen, smask!

Såhär glad och mysig är jag efter kycklingwoken och två staropramen och ett glas vin...ja ni ser ju själva...Helnöjd! Och med världens finaste Cliff bredvid sig så kan det ju inte bli bättre!

Shopping

Tjoho!
Har varit och jobbat nu på morgonen, och sen blev det en snabb tur på sta´n.
Hittade två par treggings, dvs leggings med jeansliknande tyg.
Perfekt för människor som vill ha stuprörsjeans men har en kropp som jag, eller bara inte har långa gasell-ben.
Med min runda mage och iprenplatta till arsel i kombination med korta taxben sitter dom som en smäck!

Och när jag hittar nåt bra i byxväg, då köper jag minst ett par till. Tjusigt till höga stövlar och en snygg tunika eller skjortklänning!
Blev en oversize-top också. Hela paketet för 400 spiekos!

Vett o etikett bland gravida

Hejsvejs!
Efter en trevlig helg med fest i glada vänners lag är det nu åter igen arbetsvecka och vardagsbestyr.
Träffade på en kompis för några dagar sen och han berättade att han och hans flickvän väntar barn. Blev väldigt glad för deras skull, men jag hade faktsikt misstänkt det en längre tid. Inte för att jag sett henne med nån antydan till mage eller hört henne kräkas i min närhet, utan av den enkla anledningen att hon inte drack alkohol när dom var bjudna på fest hit för ett tag sen.

Där jag kommer ifrån, så fick man snabbt lära sig att om en kvinna avstår från att dricka på en fest så är hon antingen:

1. Fyllechaffis
2. Gravid
3. Smittad med klamydia och äter penecellin

Så med det i ryggen drog jag snabbt slutsatsen att hon var gravid. Jag och kompisen började prata om det där med vett och etikett när man får syn på en mage i vädret.
Vi kom fram till att vett och etikett försvinner ur folks medvetande när en gravid kvinna finns i närheten;

1. Folk börjar ( utan att fråga ) tafsa och klämma på den gravida kvinnans mage helt utan tillåtelse, som om hon vore ett härligt kramdjur uppställt i en affär.

2. Andra kvinnor som varit gravida börjar med stora ögon berätta sina allra värsta förlossningshistorier " åhhh, du skulle sett mig! Jag sprack från muffinsen ända upp till skulderbladen, kunde inte gå på ett halvår!" och liknande...Varför gör man så?
Det hjälper väl inte den stackars gravida kvinnan på nåt vis?
Kompisen trodde att det berodde på att kvinnor som haft jobbiga förlossningar aldrig riktigt fått prata av sig om sitt trauma och därför bara spyr ur sig sin historia så fort dom har en havande hona i krokarna.

3. Kommer med tretusen " goda råd " som paret inte bett om. Där man " hjälper " paret inför den framtida uppgiften.

Lägg ner!

Voodo!

Funderar starkt på att bli blodgivare igen. Dels för att jag själv mottagit så mycket blod och vill ge tillbaka, och för att bota mitt obehag inför sprutor.
Jag hade ju inte problem med sprutor...tills den där våren när jag blev sjukvårdens nya voododocka!

Så här var det; Innan dom kom på att jag hade fel på sköldkörteln så fick jag genomgå mängder med tester, och alltid var det samma problem " Åh nej, vi hittar inte blodådrorna i armvecken, vi får nog lov att börja gräva in nålarna i hennes fötter istället!". Eller så attackerade dom ovansidan på min hand, vilket resulterade i att venen gick sönder och blod rann ned på det gråspräckliga linoliumgolvet, medans jag försökte sitta upprätt utan att spy.

Som sagt var...innan den där våren så var jag inte spruträdd, men jag har utvecklat rädslan av förklarliga skäl. Höjden av alla dom här vidriga besöken måste iallafall ha varit när de två sjuksköterskorna på vårdcentralen övervägde att skicka upp mig till Sahlgrenska för att ta ett sketet blodprov i armen! Liksom, sluta, så svårt kan det väl inte vara!

Jag har sagt åt dom flera gånger att dom ska använda en sk fjärilsnål och sticka in den på mitten av min underarm, för då funkar det...men nejdå, dom ska alltid försöka sig på armvecken, sticka fel " Ooops, det var nog en nerv det där ", klämma åt med gummislangar så att hela armen domnar bort och vad händer...jo till slut får dom alltid ändå hugga mig i underarmen eller ta in den 60-åriga bulgariska sjuksköterskan som resolut håller i min arm och fiskar upp två rör på 1 minut.

" Sorry, för att jag e trist "

Idag är det en sån där dag för mig, som för dig snygga bloggläsare, inte är så kul att läsa om. Det vill säga; En helt vanlig dag. Inte gjort nåt spännande, eller sett nåt spännande...inte ens hört nåt spännande...bara städat, tvättat, gått till återvinningen och sånt trist. Sorry att jag tråkar ut dig. Det är ungefär som när någon man halvkänner ska visa ett skittjockt fotoalbum med massa trynen man inte känner igen, eller hur? Eller ännu värre; En massa naturbilder som ser likadana ut allihop! Eller omständiga historier med sjukt mycket detaljer som inte har nån poäng eller relevans ( även om allt sånt är relativt ).

Vi människor söker ju oss till vänner som är likasinnade, eller hur? Ändå händer det ju nån gång då och då att man hamnar på nån tillställning eller i en situation där man känner att " Men hjälp! Var har jag hamnat nu? Jag har ingenting intressant att prata om med den här trista människan bredvid mig, och han / hon tycker förmodligen samma sak om mig." Jobbigt.

Jag har också svårt för föräldrar som ENBART pratar om sina småbarn.
Fruktansvärt uttråkande. En del föräldrar verkar leva för att bara diskutera barnens bajskottar, sovvanor och senaste upptåg. Jag fattar absolut att man vill prata om sitt barn, men föräldern hade väl ett liv och var väl en person innan barnen kom till också, ellet hur?
Diskutera temperaturen på vällingen eller kräkets färgskala kan man göra med någon som är intreserad och inne i samma värld som man själv tycker jag.
www.familjeliv.se är till exempel ett bra forum för sånt.

Iallafall; Jag ber om ursäkt för att du fick läsa detta meningslösa inlägg, hitta på nåt kul nu!

Brunn i Brunnsparken

När jag gick förbi den här brunnen i Brunnsparken idag, som ingår i ett konst och kulturprojekt från i somras av Mandana Moghaddam, så såg jag att folk hade kastat ner småpengar i den.
Det verkar som att folk har blandat ihop den här brunnen med Fontana di Trevi i Rom.
Syftet med denna brunn är att man ska kommunicera med andra människor genom brunnar utställda på andra ställen i världen, lite som när man var liten och spände en tråd mellan två plastmuggar du vet?

Iallfall så gick jag in och kikade på länken här nedanför och upptäcker då att på den bilden så ser brunnen lite annorlunda ut. Det sitter nämligen inte ett fett hänglås på brunnens galler, vilket det gör idag. Förmodligen för att hålla alla Göteborgs hemlösa från brunnens småpengar. Sorgligt.

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/brunnen-nar-anda-till-korea_3307873.svd

Gammtacka på sofflocket

Riktig slappedag idag...efter två partyn i helgen känns det otroligt välbehövligt.
Ligger på sofflocket, oduschad och osande. Man är ju inte direkt 20 längre. Minns att när man hängde på festivaler, Hultsfred, Dalarocken mfl i mitten av 90-talet så var det nemas problemas att slå klackarna i taket 3 dagar i följd...

Det var bara att ta en novalucol mot magkatarren och allt surt vin och sen på´t igen! Blä. Inte var man kräsen heller. Tre nätter i ett sunkigt tält i en svettig sovpåse och en klump med kläder till huvudkudde, det dög fint det.
Nuförtiden skulle jag aldrig klara av att bo med 25 andra skitiga människor på en plätt med sönderbränt gräs och trasiga tältstolar...utan dusch och kall ravioli som frukost, lunch och middag.

I dessa dagar nöjer jag mig med att titta i mina gamla tummade fotoalbum med bilder på mig och mina vänner när vi sitter på det sönderbrända gräset, iklädda Docs, bandtröjor och gubbkostymbyxor från Myrorna. Leende in mot kameran, handen höjd i en skål och med hela världen framför våra fötter.

Surhuve i kassan

Igår mötte jag en riktig surpuppa. Jag och Cliff skulle handla på systembolaget, och jag hjälpte till att lassa upp varorna på bandet och sen gick jag till kassarna för att börja packa medan Cliff betalade. Vad händer? Jo, surhuvudet i kassan blänger på mig under lugg och vill se leg på mig.
Jag hade inte det med mig eftersom Cliff skulle betala vinet, så snopet säger jag att jag har det hemma...

Nu börjar det dryga...surhuvudet i kassan börjar gläfsa som en hund att hon inte kan sälja till oss om jag inte visar leg. Jag menar att det var ju Cliff som handlade så jag behöver väl inte visa då? Hela kön stannar upp och kikar nyfiket på vad det är som händer. En kvinna bakom Cliff börjar nu hojta:
" Joooo, men jag ser att hon är över 20, låt dom köpa!".
Surpuppan börjar en argumentation även med denna kvinna och drar den obligatoriska ramsan
" Det är inte jag som bestämmer reglerna", bla bla...och sådär håller det på fram och tillbaks tills hon surmulet ger med sig.

Jag och Cliff var bara trevliga och tänkte att " Jaja, får vi inte köpa här så lämnar vi väl tillbaka det och går till en annan butik, så farligt är det inte", även om det är irriterande, jag menar jag är faktiskt 32 år!

Men surpuppan gör sig nu till en martyr och " har överseende " denna gång och låter oss handla, under elaka blickar. Grrrrrr! Visst, jag fattar att dom måste kolla leg om dom blir osäkra, men det var liksom 12 år sedan jag var 20 bast, så lägg av! Och nej, jag ser det inte som en komplimang...

Farmville

Varje gång jag går in på facebook nuförtiden möts jag av ledsna kossor, förvirrade ankor och griniga får som förirrat sig. Jag talat förstås om Farmville.
Det verkar som att alla håller på med det där. Till och med i Morgonpasset i P3 håller proglamledarna att ta hand om bongårdar över internet.
Jag pallar inte sånt där, jag mår fan dåligt av det.

Skaffade ett sånt där virtuellt djur på Facebook för två år sedan. En pingvin. Som jag döpte till Amos. Den där pingvinen var ett rent helvete att ta hand om.
Den ville äta hela tiden...pizza, tacos, korv med bröd och en massa annat onyttigt ville den snaska i sig. Problemet var att för att få mat till pingvinen så var man tvungen att skaffa "pengar", dessa pengar fick man genom att ens vänner skulle aktivera min pingvin på olika sätt...ge den en boll att leka med, gosa med den...ja, du fattar grejen...

Ingen ville krama eller pussa Amos, och pengarna sinade sakta men säkert ut...det blev allt mer outhärdligt att logga in på facebook, för varje inloggning såg Amos mer och mer ledsen ut. Det rullade virtuella tårar nedför hans stora ögon och den tidigare blå kroppen med den runda lilla vita magen smalnade av timme för timme
" Varför älskar du mig inte? " tycktes Amos säga till mig...

Usch, det var vidrigt! Det dåliga samvetet följde efter mig överallt. Det kändes som att han fanns på riktigt, inte bara inne i en dator påhittad av nån japan med aldeles för mycket fritid. Jag blev tvungen att "göra mig av" med Amos...dsv plocka bort applikationen och sen ta en öl och glömma det där leendet han fick när man gav honom en ny leksak eller serverade favoritmaten - hamburgare.

Jag vet att detta låter skittöntigt, men jag har alltid varit så här. Minns att när nån kompis grabbade tag i nån av mina nallar jag hade hemma och började spöa upp den så fick jag panik på riktigt " Men sluuuta då!" försökte jag säga med en coolness i rösten, men jag blev snabbt genomskådad. Och att ett litet barn blir förfärad när nallen åker på en snyting är väl inte så svårt att förstå...men jag blev liksom ledsen även när jag var för stor för att leka med nallarna och bara hade dom på sängen som prydnad. Mitt hjärta går helt enkelt sönder litegrann. På riktigt.

Så inget Farmville för mig tack!

Ballar av stål

Ser fram emot att Ballar av stål börjar. Nya karaktärer, och en av dom är " Morsan " som spelas av min fina vän Lisa! Spännande! Start:Söndag 14 mars kl 21.00

"Här har vi Sveriges i särklass sämsta mamma.
Längre bort från en ömmande moder är svårt att komma. Hon vägrar göra avkall på livet goda trots att det finns vissa som hävdar att man borde det. Allting blir ju roligare med lite sprit och framförallt så sover ungarna så mycket bättre. Hon tror inte på någon traditionell uppfostran utan kör sitt eget race vilket bland annat innefattar undervisning i hur töntigt det är att att inte våga gå mot röd gubbe i rusningstrafik. Att folk på gatorna blir arga och skriker efter henne att hon inte borde få ha barn rör henne inte i ryggen".


http://kanal5.se/web/guest/ballaravstal/karaktarer

Kattlåda och akvarium på arslet

Snaaaark...har tagit mig både en och två gubblurar idag...inte för att jag slitit som ett djur och varit duktig på nåt sätt...nej jag har helt enkelt varit på kalas. Och dum som man är så stjälper man med glädje i sig allt som bjuds...vitt vin, rött vin, rom och champange...härlig blandning, eller hur? Kattlåda idag.

Fina mamma har varit på besök här hos oss också. Mycket mysigt. Det har varit mycket god mat och dryck, en hel del shopping och jag har blivit bortskämd och fått en tjusig singoallatop och ett par moccastövlar, trevligt!

I övrigt så har jag ju också halkat omkull i min trappuppgång av sten. Landade på ländryggen och arslet, ont som satan gjorde det, och vore det inte för att jag är så pryd så skulle jag lägga ut en bild här på bloggen så att du fick se. Tror du skulle skratta gott om du är lagd åt det skadeglada hållet. Mitt 20 centimeters-blåmärke är format som en fisk, och med tillhörande blåmärken på ryggen formade som vasstrån dröjer det väl inte länge innan jag har ett helt akvarium där bak...för jag lär väl snart falla omkull igen, klantig som jag är!

Undercover

Är du rädd för något harmlöst djur? Jag har ju skrivit tidigare om min fobi för spindlar här på bloggen, och det känns ju lite löjligt att vägra åka längre söderut än till sydeuropa pga sin rädsla för att träffa på en stor snuskig spindel, men samtidigt tycker jag att det är helt legitimt. Dom är ju helt oförutsägbara! Ena sekunden sitter dom och päser i ett hörn, i nästa så har dom tagit ett jumboskutt och attackerat en liten fågelunge, fy fan vad vidrigt!

Iallfall så är det mer legitimt att vara rädd för exotiska håriga vidunder än att vara rädd för våra svenska...igelkottar. Ja du hörde rätt. Jag blev påhoppad av en igelkott en gång utanför kiosken i Fors och efter det har jag haft svårt för dom. Inte så att jag är panikslagen inför dom och vrålar rakt ut om jag får syn på en taggboll kilandes över vägen, men jag vill ändå inte komma för nära dom.

För dig som skrattar nu och tycker att jag är e tönt, ska jag berätta om den där dagen när en tjurig igelkott tog ut sin dåliga dag på mig!
Jag var 12 år och hade fått en slant till att köpa en glass. Det var en solig vårdag och jag hade på mig en kjol och ett par röda korta strumpor.
Eftersom det inte var lång väg att gå till kiosken hoppade jag bara ner i mina flip flops och skuttade glatt iväg, ovetandes om att jag snart skulle träffa på en ligist.

Väl framme vid kiosken ställer jag mig i gruset, lapar på noggerglassen och låter solens strålar kittla mig lite sådär filmaktigt i ansiktet. Plötsligt hör jag ett fräsande ljud. Jag släpper koncentrationen från glassen och tittar ner mot backen. Där...3 meter framför mig står en fet igelkott och blänger på mig.
Han fräser hotfullt och visar tänderna...

Helt utan förvarning rusar kotten emot mig harklandes och frustandes, hoppar upp på min fot och hugger tag i min socka med sina sylvassa tänder. Först tar jag det inte så allvarligt, utan försöker bara skaka av mig den vresiga bollen. För vad kan en igelkott göra för ont egentligen? Plötsligt eskalerar vreden hos igelkotten.
Med sina tassar och klor håller den fast riktigt hårt kring min toffla och börjar tugga frenetiskt på sockan...

Nu börjar detta kännas riktigt obehagligt. Tänk om kotten har rabies eller nåt sånt? Och jag får ta i med hela min kraft för att skaka av mig monstret. Efteråt så springer jag hem och berättar gråtandes vad som hänt för mina kompisar...ingen tror mig...och än idag när jag berättar denna hemska historia så skrattar bara folk, för inte kan väl en gullig kattmatsätande taggig liten boll ta till strid på det där viset? Jo det kan dom säger jag, och tro mig...du vill inte vara i närheten.

I generationer har igelkotten arbetat så att säga "undercover".
Med sitt oskyldiga och söta utseende döljer dom effektivt vilka onda krafter dom besitter. Och jag bryr mig inte om att den röda färgen på mina sockor kanske väckte nån slags instinkt hos kotten att vilja döda mig! Beware säger jag bara...dom är evil!

Dating in the dark

Ser fram emot att det ska bli tisdag kväll och att klockan ska bli åtta.
För då är det nämligen dags för premiären av kanal 5:s nya satsning
" Dating in the dark ".
Hahahahah! Hur kul är inte det? Paren sitter i mörker och käkar middag, tafsar varandra i ansiktet och delar hemligheter som dom förmodligen aldrig skulle göra om lyset var tänt.

Och sen...avslöjandet...lysrören kastar obarmhärtigt sina strålar på paren och då...ja vad händer då? Kommer dom fortfarande attraheras av varandra när dom får se hur partnern ( som dom suttit och matat med spagetti i mörker ) ser ut?

Spännande! Egentligen är ju inte det här konceptet speciellt nytt. Det händer ju faktiskt minst tre kvällar i veckan runt om på våra krogar. Det är intet för intet som belysningen är svag och det serveras alkohol. Men det ska ändå bli spännande att se om vi är så fåfänga som jag tror!


http://kanal5.se/dating

Soffpotatis

Lördagsförmiddag och jag halvligger här i soffan helt nöjd. Så götta att det är helg alltså! För bara några dagar sen så skrev jag på kontrakt för en städfirma och nu jobbar jag deltid.
Eftersom jag varit arbetslös så himla länge så vände jag liksom på dygnet, men nu är jag back on track. Upp klockan 06.30, snaska havregrynsgröt, sluka kaffe och sen iväg och jobba med kroppen, svetten bara lackar, riktigt skönt.

Så nu när jag är ledig så njuter jag som vanliga människor gör, innan så blev jag så bedrövligt rastlös och förstod inte tjusningen med att bara ligga i soffan och lapa glass och glo på OS eller nåt annat. Nu är jag också invigd!

Jag tänker med gott samvete ligga här som en potatis och bara vara hela dagen och kvällen. Vad ska du göra i helgen?

" Britta har..."

I helgen så har jag och Cliff suttit och räknat matte. På allvar alltså. Blä vad tråkigt, tänker du nu, men jag måste säga att det var ganska kul. Det är något avslappnande med att sitta och vara helt koncentrerad på formler och täljare. Inget annat får plats i hjärnan under den tiden, det är bara matte.

När jag var liten ( 7-12 ) så var jag jätteduktig på matte. Jag fick massa guldstjärnor i kanten av mina uträkningar, och illustrationerna med glada igelkottar och krokodiler gjorde tummen upp för min framfart inom matematikens värld.

Sen tog det roliga slut. Jag började högstadiet och valde särskild matte och fattade helt plötsligt ingenting på lektionerna. Det gick någon månad, sen insåg jag att det inte skulle fungera längre och fick därför byta till allmän kurs. Jag kunde nog inte gjort ett större misstag. Inne på dom här lektionerna rådde total kaos. Här samlades alla som kastade sudd på varandra och klottrade i sina matteböcker istället för att räkna. Och till råga på allt så var också matteläraren gymnastiklärare och rymde ifrån oss titt som tätt för att låsa upp diverse bollskåp och förråd med svettiga plastmattor. Jag kan säga att jag inte lärde mig ett smack under dessa tre år.

Så när det var dags att börja gymnasiet så hamnade jag ohjälpligt på efterkälken. Bråk, liggande stolen, täljare, nämnare, gemensamma nämnare...allting bara snurrade i skallen. En klasskompis som var begåvad i ämnet satt med mig efter skoltid och försökte trycka in formlerna i mitt tröga huvud. Det gick sådär.

Och så en eftermiddag när vår mattelärare D skällde på klassen för att vissa av oss var så oengagerade, brast det för mig. Störtgråtande sprang jag ut från klassrummet. Jag kände mig som en idiot. Varför fattade jag inte?

Det var alltid så konstiga frågor...typ..." Britta har 5 kilo jordnötssmör, Torsten har ätit en fjärdedel av smöret. Lena tog 20 minuter på sig för att köpa socker i affären. Och avståndet mellan affären och kompisarna är lika stort som medianvärdet på mjölpaketet. När blir kakan färdig? ".

D sprang efter mig och fick tag i mig någonstans kring våra skåp och förklarade att det inte var mig hon hade syftat på. Hon visste att jag gjorde så gott jag kunde och verkligen ville förstå. Och av dessa små ord växte jag.
Från att knappt fått godkänt i matte A fick jag nästan ett VG i matte B och nuförtiden så tycker jag till och med att matte kan vara spännande. Vad tycker du?

Klipp till mig så blir jag glad!

Igår eftermiddags joggade jag omkring på stan och det brände i fickan som vanligt när nya slantar kommit in på kontot. " Oh, jag ska nog unna mig en topp eller en kofta " tänkte jag förnöjt och travade in på H & M. Kläderna lockade och pockade på min uppmärksamhet, och som vanligt fick jag med mig en hel trave på väg in mot omklädningsrummet.

Men så är det ju det där med att mula sig in i ett trångt provrum med täskig belysning. Kränga av sig vinterpläden, diverse extrajumprar, mössa, vantar, halsduk...ja hela vinterkitet du vet...

Vore det inte då toppen om man var en klippdocka i såna stunder? Bara att liksom
" Hänga på " kläderna på kroppen med små pappersflikar? Så man slapp få panik över att håret blir statiskt och LP-skivorna i armhålorna bara växer av all stress när 20 andra fruns står och hänger på låset?

Minns att jag gjorde egna klippdockor med tillhörande kläder som liten. Tyvärr så hade man ju aldrig bra material när man gjorde dom där. Ofta fick man nöja sig med ett sladdrigt papper ( eftersom mina päron inte jobbade på kartongen som alla andra föräldrar i Fors ) och dessutom så hade jag en förmåga att antingen måla och klippa ut huvudet för stort, så att dockan inte fick några axlar, och då blev det ju svårt att hänga kläderna på den. Eller så blev halsen för liten och huvudet ramlade av ganska snart. Men ändå, det hade vart käckt, eller hur?

Provjobba!

Är väldigt glad idag. Var på arbetsintervju för ett städföretag i morse, och nu ringde dem precis och vill att jag provjobbar imorrn. Så jag susar dit med sopkvasten i högsta hugg och planerar att jaga bort dammråttorna så effektivt så dom anställer mig på stört! Hihihihih :)

Iskallt beroende...

Då är man där igen. Suget har gjort sig påmint igen. Hjärnan jobbar på högvarv...bara ett mål
" Ge mig det jag behöver, ge mig det och gör det nu! ".
Jag försöker kämpa emot, vet att det skadar min kropp, men åter igen besegras min vilja av abstinens. Jag är beroende...åter igen. Jävla Ben & Jerrys!

Jag har varit där många gånger förut...på den där pastellfärgade stigen genom en skog bestående av cookies, höga toppar av gräddglass och frodiga kaksmulor i en dal av renaste choklad. Men nu är det värre än vanligt. Får jag inte en 0,5 liters half-baked inom kort så går jag förmodligen lös på inredningen här hemma.

Vi har diskuterat det gång på gång, Cliff och jag. Det är för dyrt! 53 kronor för en kvarts njutning, det är inte värt det! Men ändå så slutar det med tårar och en bugning för begäret
" Bra gjort, grattis! Nu gick den stackars kar´n ner igen till Filmtajm och köpte ut åt henne! ".

Drömmer oroliga drömmar. Att berg med halvliterskoppar med Bohemian raspberry, strawberry cheescake och halfbaked smälter ner i en stor glassaffär och allt jag kan göra är att titta på. Att jag vandrar i en korridor med ett dropp, påsen är fylld med gräddglass och fudgekola. Plötsligt ser jag en tunna fylld med vaniljglass med krossad choklad...jag slänger mig ner i tunnan och börjar mula i mig. Tänker inte. Bara goffar hejdlöst.
Jag vaknar upp och blir förskräckt när jag inser att jag ligger ute i snön och tuggar i mig snö med småsten. Vaknar igen. Svettas.

Har en kompis som ska börja jobba på en glassfabrik i vår. Han har lovat mig att
" fixa " lite glass åt mig. Glass som gått sönder lite, glass som inte har den rätta konsistensen. Han kommer att bli min hallick. Jag kommer att förvandlas till en glass-junkie om inte detta tar slut. Vad fan ska jag göra?

Alla hjärtans dag

Alla hjärtans dag idag, lovely om man har någon att hålla kär, inte så roligt när man är singel kanske. Men alla hjärtans dag är ju inte bara för kärleksparen.
Man har ju även andra människor runt omkring sig, vänner, familj osv som man kan visa sin uppskattning för.
En god middag, ett gulligt kort till någon, ett telefonsamtal där man berättar att man tänker på honom eller henne piggar garanterat upp. Ett köttben till din fyrbenta vän.

Jag har inga slantar att lägga på min gullegris, men jag lagar en god middag åt honom istället. Det räcker gott och väl. Önskar också dig en riktigt trevlig alla hjärtans dag, oavsett om du riktar din kärlek till din partner, din familj, dina vänner, husdjur eller dig själv. Varm kram

Utmärkelse!

Jag har fått en blogg utmärkelse från min fina moster Lisa, en får tacka!
http://blogg.aftonbladet.se/mammatill3
Och nu är tanken att jag ska berätta sju saker om mig själv och nominera 7 stycken andra bloggar, och det gör jag så gärna!

Jag är löjligt förtjust i tecknad film

Favoritmat: Lasagne

Rädd för spindlar och trånga utrymmen

Avskyr regn

Dåligt morgonhumör

Favoritfilm: Birdy

Merlotviner som smakar vanilj och björnbär är mumma tycker jag

Jag skickar vidare utmärkelsen till:

http://fridalundh.blogspot.com/

http://majsan30.blogspot.com/

http://kallebalonkan.blogspot.com/

http://frkbetraktelser.blogspot.com/

http://slattungsvisdom.blogspot.com/

http://jamstalldhetssamordnaren.blogspot.com/

http://nixa.blogg.se/

Med utmärkelsen följer vissa regler och de är:

- Thank the person who nominated you for this award.
- Copy the award and place it on your blog.
- Link to the person who nominated you for this award.
- Tell us seven interesting things about yourself.
- Nominate seven bloggers.
- Post links to the seven bloggers you nominated

Fynd!

Hej du! Visst är det lovely när man liksom tycker att man gjort ett kap? Så kände jag idag nu på morgonen när jag var inne i en butik på Frölunda Torg. Det var 30% rea på allt, och då hittade jag Herr peppar och Fru saltkar för 40 kr tillsammans.
Härligt!

Så nu ska det knappt göras något annat än att saltas och peppras här framöver!

När jag blev vuxen...

Kommer du ihåg när du blev vuxen? Det gör jag. Jag fyllde tjugo år och det var då det hände...jag fick min första kaffebryggare. Slut var dagarna när man satt vid barnbordet och spisade hallonsaft och sockerkaka. Från och med nu var jag uppgraderad till vuxenbordet. Riktiga samtal. Viktiga samtal.

Jag har alltid var en sån där unge som älskat att lyssna när dom vuxna pratat. Uppflugen på diskbänken dinglade jag med benen och insöp andäktigt dom fantastiska historier som spelades upp i vårt kök.
Inte ville jag gå och leka när det söplades kaffe och det riktiga livet fanns bara en armslängd ifrån mig. Det här var ju bättre än böcker och filmer.

Och min fascination för människans berättelser har bara ökat genom åren. Det spelar ingen roll om det gestaltas genom radio, via scenen, böcker, musik eller filmduken...eller runt kaffebordet. Historierna finns alltid där, så varför inte ta en påtår och lyssna?

Lördagspromenad i slottsskogen

Mina ansikten

Jag målar halvfärdiga ansikten
ett öga
en kluven mun
ofullständiga teckningar
långt bortåt flygande drömmar
ogreppbara
bland rastlöshet och vånda

Gargamel på jakt

Igår var det nyöppning för en ny klädbutik på Frölunda Torg, och nyfiken som jag var galloperade jag självklart dit på mina små klövar i storlek 37. Väl på plats upptäckte jag att folk gick omkring med små give-away-påsar med butikens logga på.
Girig och ha-galen som jag är började jag nosa runt efter människorna som gav bort dessa påsar.

Jag fick syn på dom ganska snart, två stycken ungdomar som kastade ut påsar till höger och vänster och jag följde efter dom för att få mig en jag också. Tyvärr så såg dom mig inte eftersom jag kom från fel håll och jag slängde förstulna blickar på dom skimrande gratispåsarna.

Då fick jag en briljant idé! Jag klövade in i butiken och shoppade en billig tröja och tänkte att jag förmodligen skulle få en give-away i kassan när jag betalade. Jag log så trevligt jag kunde åt expediten, men hon bara tittade på mig med en trött blick, tog betalt och önskade mig en trevlig dag.

Snuvad på konfekten tog jag min svansstump mellan benen och begav mig mot mataffären, hoppet var ute...då helt plötsligt fick jag syn på dom igen, ungdomarna med påsarna! Jag kastade raskt iväg min shoppingkorg och smög upp bakom dom likt Gargamel i jakt på gammelsmurfen. Jag hostade lite lagomt högt och log så insmickrande jag bara kunde till dom två intet ont anande smurfarna, och där fick jag min vilja igenom, tjejen med tuff skinnjacka sträckte en påse mot mina hungrande händer. Med ett flin som sträckte sig från ena örat till det andra tackade jag och skrockade nöjt när jag pilade iväg tillbaka till min ivägslängda matkorg...

Med spänning och darrande klövar stack jag ner nosen i påsen och grävde runt i påsen...ett reklamblad och ett...svettarmband...hade egentligen väntat mig nåt mer...men vad tusan, ett lila ( som faktiskt är min favoritfärg ) svettband när jag tränar Zumba framför dumburken är ju faktiskt aldrig fel. Gargamel skrattade hela vägen till banken den dagen...





www.newyorker.se

Göteborgs filmfestival

Det är full ruljans på biograferna inne i stan och runt om i hela Göteborg, för det är den 33:e internationella filmfestivalen. Jag har aldrig varit på den förut, trots att jag bott här i många år. Det är ju verkligen pinsamt, med tanke på att jag är en så kallad " estet ". Skäms på mig.

Min fina vän Linnea har eskorterat mig runt bland dom många många filmer som finns att välja på. Och det blev för min del, tre stycken.
The angel, Cracker och Wolfy. Här nedanför finns handlingen, och jag har även lagt att klipp från filmen i detta inlägg. Det är en väldigt stark och jobbig film emotionellt, men väldigt bra, tänkvärd och mycket fint foto.

" En skrikande kvinna är på väg att föda. Man förstår omedelbart att detta inte är någon lycklig tilldragelse: flickan som är på väg är inget önskat barn. Hon får växa upp hos sin mormor och längtar hela tiden efter mamma, men deras korta möten är en katastrof. Kärleken är enkelriktad, mamman är helt inriktad på sprit och nya galna män. Blott 23-åriga Vasili Sigarev är redan en veteran som dramatiker för scenen och gör här sin första långfilm. Wolfy fick tre av de största priserna vid den nationella ryska filmfestivalen 2009. Ett underbart spel mellan de tre kvinnorna i huvudrollerna och en film som är mycket genomtänkt till formen. Filmens titel syftar på den leksakssnurra som är den enda tingest som förbinder flickan och hennes mamma ".

Freddy Olsson

Ketchup i diket

Hahahahah älskar den här sketchen med Mia och Klara. Hur det blir så där pinsamt vid fikabordet när man tar upp ämnet mens, och sen den här övertydliga demonstrationen där droppen till slut sveper in sig själv i bindan försedd med vingar och börjar vagga sig själv till sömns och börjar snarka!

Konstigt egentligen att det fortfarande 2010 är skämsigt med mens, eller hur? I reklamfilmerna är blodet antingen blått eller har transformerats ihop till skimrande turkosa plastkulor som rullar omkring på bindan. In med lite humor i reklamfilmerna för bövelen, så läskigt är det inte med lite sylt i krysset!

Varning för blixthalka!

Läser i Göteborgsposten om 96-årige Holger som "fallit offer" för blixthalkan i Göteborg. Stackars Holger tittar in i kameralinsen, med ett blåmärke på kinden och ser ledsen ut, och det är ju för tjaskigt, eller hur, att kommunen inte kan sanda bättre så att gamla Holger slipper bryta lårbenshalsen.

Jag själv minns hur jag en riktigt kall och snöig vinterdag någon gång på 90-talet klövade ut ur huset med farsans träskor på fötterna, i färd med att hämta posten ur brevlådan. Jag hann inte mer än att runda staketet så halkar jag på den snorhala isen och mina ben flyger upp i luften i en perfekt flick flack innan jag landar med ett smack rätt på ryggen. Du vet, ett sånt där totalt oskönt och platt fall som gör att man tappar andan.

Snabbt kravlar jag mig upp och kikar både en och två gånger över axeln för att försäkra mig om att ingen sett mig. När jag kommer tillbaka in i köket står min mamma med tårar i ögonen och händerna för munnen....Åh vad gulligt, tänker du nu, stackars mamman blev orolig...Nehej du, hon stod där och gapskrattade bakom dom kupade händerna. Hon hade beskådat hela spektaklet från köksfönstret och gjorde nu sitt bästa för att hålla sin skadeglädje stången.

Jag funderar på om det är ärftligt, skadeglädje? För jag är likadan. Jag skrattar alltid åt folk som klampar in i glasdörrar, eller snavar och dyker rätt ner i en snårig nyponbuske. Självklart så skrattar jag inte åt en människa som gör illa sig på riktigt, bryter ett ben eller tappar en lunga eller nåt sånt, men du vet, sådär lite så att bara stoltheten får sig en törn.

Min sambo blev vansinnig på mig en vårdag när vi var på ikea. Han tycker nämligen inte alls att det är roligt när folk slår sig på tummen med hammaren eller snubblar på näsan över en tröskel. Såhär gick det till:

Vi går där i godan ro och kikar i varuhuset, jag med kundvagnen och Cliff som går framför mig. Eftersom jag är så upptagen med att titta på alla saker så märker inte jag hur kundvagnen närmar sig honom på ett resolut sätt...och pang! så smäller kundvagnen rätt på hans blottade hälsenor...med ett gristjut haltar han iväg på ett ben i rask fart ifrån mig och mördarvagnen, medans jag inser vad som just hänt.

Eftersom jag är som jag är, så skyndar jag mig inte efter honom för att plåstra om och trösta...nej istället så smyger jag in bakom en pall av Bokhyllan Lennart och skrattar så tårarna sprutar. Och efter ett långt tag när jag sansat mig och kommer ifatt honom, så tittar han på mig med stora ledsna, anklagande ögon och då kan jag inte hålla mig...utan börjar gapflabba. Jag menar; Vad är jag för en hemsk människa?

Och senare när han äntligen kan gå med bägge fötterna igen och jag släntrar efter honom med vagnen så vänder han sig om ( efter att han slängt oroliga getögon mot sin gallerbeklädda nemesis och mig ) och väser mellan tänderna " Måste du jaaaga mig? ".
Ja, då var jag ju tvungen att gå undan igen och gömma mig för att jag skrattade så mycket.

Och den som inte har den här sjuka genen, kan aldrig heller förstå vad det är som är så roligt med att någon stackare slår i stortån så kraftigt i tröskeln så att nageln ställer sig rätt upp. " Men du sååååg så rooolig ut " håller liksom inte som argument inför en normal människa som håller på att svimma ihop för att tån har blivit vind och värker som fan.

Är du skadeglad?

Surpuppa i ett glashalt Göteborg

Är det inte konstigt att vi är så ängsliga för att möta våra medmänniskor? Jag själv är ofta likadan. Även om jag försöker att ändra på mig. Det är som att vi bara törs kommunicera med främmande människor ( våra medmänniskor ) när det uppstår någon situation där vi alla är i samma båt, och ofta i situationer där vi kan förenas i ett gnällande.

Till exempel när bussen är sen, då börjar vi sucka och titta menande på varandra och någon kanske undslipper sig ett " Jaha, då kommer man försent till jobbet igen ". Och vi andra håller med och säger att det är förjävligt. Eller när det är lång kö i mataffären " Är det inte otroligt att dom inte kan öppna en kassa till?" och vi muttrar och nickar instämmande och tittar demonstrativt på våra armbandsklockor. Annars så ser vi inte ens på varandra. Vi går förbi varandra utan att möta varandras blickar, och på spårvagnen låtsas vi att den som sitter bredvid oss inte ens existerar.

Igår när jag gick omkring inne i Vasastan så kom det en kille slirande på sina skor nedför Erik Dahlsbergsgatan i en rasande fart och i slutet av backen stötte hans skor emot lite grus och han faller framåt, men hinner återupprätta balansen igen, dock inte utan förlorad status. Våra ögon möts, och så säger han " Det är bäst att passa sig " och jag skrattar ansträngt och säger att det är som att åka skridskor nu när det är så halt. Och sen stapplar han vidare och jag likaså, och efteråt så tänkte jag att jag var en tönt som skulle vara så himla vuxen och trist med mitt låtsas-skratt.

Samma dag var jag också på biblioteket med en kompis, och medans hon letar efter böcker så sitter jag på en pall, och ser förmodligen ut som en riktig surpuppa, för rätt som det är kommer det fram en kille i 25-årsåldern med afrikanskt ursprung, ställer sig precis framför mig, lutar sig mot mitt ansikte, ser mig i ögonen och säger med ett brett leende " Hey girl, smile! " och jag börjar skratta.
Och jag tyckte det kändes befriande på nåt sätt. Jag reagerade spontant utan ett ansträngt fejkskratt och jag tänkte att han har ju rätt, jag har all anledning att vara glad, så varför sitter jag här och ser ut som att jag sålt smöret och tappat pengarna?

Nästa gång jag ser en surpuppa på en pall så ska jag säga samma sak och kanske ge den personen ett gott skratt...eller så får jag en smäll på käften...det visar sig väl, men då har jag iallafall försökt att möta en medmänniska.

Våra älskade husdjur!

Hahahahahahaha! Skrattar alltid lika mycket när jag ser den här videon. Speciellt den sista vita lurvbollen ser sådär galet desperat ut! Kommer ihåg när jag försökte lära min nymfparakit Pontus att prata. Jag satt som fastnaglad vid buren efter skoldagarna och glodde på honom genom mina blå Dame Edna-brillor och upprepade monotomt " Hej, heeej, heeej ".

Den stackars fågeln hoppade över till den andra pinnen i buren och försökte ignorera den glosögda ungen så gott det gick. Han ville liksom inte göra det jag ville.
Han ville inte lära sig prata, sitta på min hand eller bli handmatad.

Däremot så ville han gärna sjunga sin speciella sång som han alltid gjorde och som avslutades med några kraftiga skrik som skar genom husets alla väggar.
Han ville också gärna sitta på gardinstängerna och bajsa ner mammas gardiner och sitta i hennes hår. Att pontus kände sig hemmastadd och gärna burrade ner sig i mammas 80-talsfrippa var dock inget som hon uppskattade särskilt mycket.

Mitt andra husdjur, landsköldpaddan Hjalmar, kunde jag ju inte lära att prata.
Däremot så ville jag nog att han skulle vara lite mindre hård och reptil än han var, och bäddade därför ner honom i mina gamla docksängkläder och inredde hans provisoriska bananlåda med ett ljusblått My little pony-stall och ett badkar av en gammal glassbutt.

Stackarn! Där låg han förmodligen och undrade vad tusan han befann sig någonstans? Från att ha levt bland grus, växter och stenar i ett terrarium, låg han nu nedbäddad i tyger där Ken och Barbie nuppat aldeles för många gånger. Han fick iallfall efter några veckor sitt terrarium, men då hade han vant sig vid mjukare miljöer, och blev så sur när man satte ner honom i glasmontern att han stod och dunkade skalet i glaset ända tills man lyfte ur honom igen. Sen somnade han sött bredvid mig i min säng.