Våra älskade husdjur!

Hahahahahahaha! Skrattar alltid lika mycket när jag ser den här videon. Speciellt den sista vita lurvbollen ser sådär galet desperat ut! Kommer ihåg när jag försökte lära min nymfparakit Pontus att prata. Jag satt som fastnaglad vid buren efter skoldagarna och glodde på honom genom mina blå Dame Edna-brillor och upprepade monotomt " Hej, heeej, heeej ".

Den stackars fågeln hoppade över till den andra pinnen i buren och försökte ignorera den glosögda ungen så gott det gick. Han ville liksom inte göra det jag ville.
Han ville inte lära sig prata, sitta på min hand eller bli handmatad.

Däremot så ville han gärna sjunga sin speciella sång som han alltid gjorde och som avslutades med några kraftiga skrik som skar genom husets alla väggar.
Han ville också gärna sitta på gardinstängerna och bajsa ner mammas gardiner och sitta i hennes hår. Att pontus kände sig hemmastadd och gärna burrade ner sig i mammas 80-talsfrippa var dock inget som hon uppskattade särskilt mycket.

Mitt andra husdjur, landsköldpaddan Hjalmar, kunde jag ju inte lära att prata.
Däremot så ville jag nog att han skulle vara lite mindre hård och reptil än han var, och bäddade därför ner honom i mina gamla docksängkläder och inredde hans provisoriska bananlåda med ett ljusblått My little pony-stall och ett badkar av en gammal glassbutt.

Stackarn! Där låg han förmodligen och undrade vad tusan han befann sig någonstans? Från att ha levt bland grus, växter och stenar i ett terrarium, låg han nu nedbäddad i tyger där Ken och Barbie nuppat aldeles för många gånger. Han fick iallfall efter några veckor sitt terrarium, men då hade han vant sig vid mjukare miljöer, och blev så sur när man satte ner honom i glasmontern att han stod och dunkade skalet i glaset ända tills man lyfte ur honom igen. Sen somnade han sött bredvid mig i min säng.