Varning för blixthalka!

Läser i Göteborgsposten om 96-årige Holger som "fallit offer" för blixthalkan i Göteborg. Stackars Holger tittar in i kameralinsen, med ett blåmärke på kinden och ser ledsen ut, och det är ju för tjaskigt, eller hur, att kommunen inte kan sanda bättre så att gamla Holger slipper bryta lårbenshalsen.

Jag själv minns hur jag en riktigt kall och snöig vinterdag någon gång på 90-talet klövade ut ur huset med farsans träskor på fötterna, i färd med att hämta posten ur brevlådan. Jag hann inte mer än att runda staketet så halkar jag på den snorhala isen och mina ben flyger upp i luften i en perfekt flick flack innan jag landar med ett smack rätt på ryggen. Du vet, ett sånt där totalt oskönt och platt fall som gör att man tappar andan.

Snabbt kravlar jag mig upp och kikar både en och två gånger över axeln för att försäkra mig om att ingen sett mig. När jag kommer tillbaka in i köket står min mamma med tårar i ögonen och händerna för munnen....Åh vad gulligt, tänker du nu, stackars mamman blev orolig...Nehej du, hon stod där och gapskrattade bakom dom kupade händerna. Hon hade beskådat hela spektaklet från köksfönstret och gjorde nu sitt bästa för att hålla sin skadeglädje stången.

Jag funderar på om det är ärftligt, skadeglädje? För jag är likadan. Jag skrattar alltid åt folk som klampar in i glasdörrar, eller snavar och dyker rätt ner i en snårig nyponbuske. Självklart så skrattar jag inte åt en människa som gör illa sig på riktigt, bryter ett ben eller tappar en lunga eller nåt sånt, men du vet, sådär lite så att bara stoltheten får sig en törn.

Min sambo blev vansinnig på mig en vårdag när vi var på ikea. Han tycker nämligen inte alls att det är roligt när folk slår sig på tummen med hammaren eller snubblar på näsan över en tröskel. Såhär gick det till:

Vi går där i godan ro och kikar i varuhuset, jag med kundvagnen och Cliff som går framför mig. Eftersom jag är så upptagen med att titta på alla saker så märker inte jag hur kundvagnen närmar sig honom på ett resolut sätt...och pang! så smäller kundvagnen rätt på hans blottade hälsenor...med ett gristjut haltar han iväg på ett ben i rask fart ifrån mig och mördarvagnen, medans jag inser vad som just hänt.

Eftersom jag är som jag är, så skyndar jag mig inte efter honom för att plåstra om och trösta...nej istället så smyger jag in bakom en pall av Bokhyllan Lennart och skrattar så tårarna sprutar. Och efter ett långt tag när jag sansat mig och kommer ifatt honom, så tittar han på mig med stora ledsna, anklagande ögon och då kan jag inte hålla mig...utan börjar gapflabba. Jag menar; Vad är jag för en hemsk människa?

Och senare när han äntligen kan gå med bägge fötterna igen och jag släntrar efter honom med vagnen så vänder han sig om ( efter att han slängt oroliga getögon mot sin gallerbeklädda nemesis och mig ) och väser mellan tänderna " Måste du jaaaga mig? ".
Ja, då var jag ju tvungen att gå undan igen och gömma mig för att jag skrattade så mycket.

Och den som inte har den här sjuka genen, kan aldrig heller förstå vad det är som är så roligt med att någon stackare slår i stortån så kraftigt i tröskeln så att nageln ställer sig rätt upp. " Men du sååååg så rooolig ut " håller liksom inte som argument inför en normal människa som håller på att svimma ihop för att tån har blivit vind och värker som fan.

Är du skadeglad?