To party or not party...that is the question

Jag får ofta frågan vart man ska gå någonstans när man ska ut på galej här i Göteborg...och den trista sanningen är att jag inte vet, för jag går i princip aldrig ut. Det händer nån gång då och då när jag får besök av vänner från bruksorter där det finns 2-3 uteställen att välja på. Eller när Cliffs kompis T har kalas...annars så är det stiltje på den fronten. Jag föredrar fester hemma, med gott sällskap och gott att äta och dricka...och så kanske lite sällskapsspel på det.
" Blä vad tråkig du är! " Tänker du nu...men då kan jag tala om för dig att det faktiskt inte är mitt fel att jag blivit en sån tråkbobba...för jag har faktiskt blivit rejält skrämd av utelivet...eller ja...utelivet och utelivet...men disco iallfall...

Jag var 11 år och Fors skola hade anordnat ännu ett mellanstadiedisco. Alla var såklart nervösa för hur det skulle gå:
Skulle sjuorna ( som ju faktiskt hade fått börja högstadiet i Horndal och borde hålla sig borta från vår skola )komma och " förstöra " festligheterna genom att hänga utanför på stentrappen och röka?
Vilka skulle vinna buggtävlingen?
Skulle sliskisarna och knäppkorvarna räcka kvällen ut denna gången?
Vem skulle bli ihop med vem?
Skulle man bli uppbjuden på en tryckare överhuvudtaget?
Skulle klassföräldrarna knäppa kort när vi stod där i gympasalen och tafatt höll om varandra och vaggade fram och tillbaka i takt till Toy soldier i tryggt förvar av mörkret?

Ja, det var ju många farhågor som du märker..och oftast så tog det lång tid innan nån vågade sig upp på golvet för en svettig treminuterskram. Killarna brukade mestandels klättra upp på bollskåpet och osäkert kasta elaka och osäkra kommentarer hit och dit, eller så stod dom och snaskade i sig korv efter korv nere i matsalen för den ihopsparade veckopengen. Så vi tjejer fick ju ofta dansa med varandra...men man kunde iallfall lita på att bli uppbjuden av A. Han var alltid utrustad med en svart, digital klocka på armen som fungerade som en " tjejletare " Klockan började pipa när den såg en intressant dansaspirant och A stegade fram till flickan i fråga likt en robot och klockan sa " S-K-A V-I D-A-N-S-A?" Och klockan var inte kräsen.
På något sätt kändes det skönt att veta att digitalklockan iallfall uppskattade ens nyinköpta kinaskor och lilarosa snobbenjacka, inköpt på Fors klädaffär " Utbudet "... Det fanns inte så mycket till utbud där, men Fors var inte heller så stort.

Den här kvällen som jag ska berätta om var speciell på många vis...jag hade krusat håret och tuperat upp luggen med gröna och orangefärgade stylingprodukter, som jag fått tillsammans med en rosa neccessär med texten " A non smoking generation " utav min kusin julen innan. Jag var alltså väldigt redo för discot rent fysiskt...men mentalt så var jag ett nervvrak...jag var ohyggligt kär, och dessutom olyckligt kär i M som gick i min paralellklass. Jag hade aldrig inbillat mig att han ens skulle se åt mitt håll, så poppis som han var...med stålbågade brillor och snötvättade jeans med skinnflikar i sidorna. Discot började...
Efter ett antal chokladbollar i min illamående mage så satt jag då där likt en panelhöna på träbänkarna, som stod uppradade längs väggarna...och där satt vi flickor, nervöst och tryckte oss mot ribbstolarna och pillade på nått rep i väntan på att bli uppbjudna...för det kunde man ju inte göra själv...och klockan gick och gick och det började luta mot sista dansen ( nuvarande 5 i 3-ragget ) och så kom han då...nej inte M, men hans budbärare...och ställde sig framför mig och frågade om M fick chans på mig. Totalt chockad och överlycklig svarade jag ja. Nu var lyckan gjord, jag kunde knappt tro mina öron! Att han redan hade varit tillsammans med dom 5 övriga tjejerna i min klass och förmodligen bara " betade " av mig, var inget jag tänkte på då. Nu var det ju han och jag! Och när jag kom hem så skulle jag ta fram mitt allra finaste brevpapper i rosa som luktade vanilj och skriva ett kärleksbrev till honom...ack så jag bedrog mig...jag såg inte röken av honom under hela kvällen...nu så här i efterhand så inser jag ju att han höll sig undan från mig... Inte blev jag uppbjuden inte...inte blev jag bjuden på en knäppkorv med läsk av min kille inte...nej och så förblev det...han höll sig undan från mig i tre plågsamma skoldagar efter den kvällen och sen kom nådastöten... budet kom igen och meddelade mig att M gjort slut och blivit ihop med nån annan...ja nu kanske du förstår varför jag hellre stannar hemma?