Friidrott i Rossliden

Hejsan kära du! Först och främst...nej, det är inte Rosslidens idrottsplats som syns på bilden. Det är inne i Nordstans galleria i Göteborg. Och det andra: Ursäkta mig för att jag inte uppdaterat på länge * piskar några snabba rapp på ryggen med en purjolök *.

Jo det var ju som sagt var stavhopp inne i Nordstans galleria idag. Fascinerat började jag glo på ungdomarna som sprang mot ribban och slungade sig flera meter upp i luften, för att nästintill banka huvudet i någon av takets alla reklamskyltar.
Och när jag som bäst står där och gottar mig över att det inte är jag som till allmän beskådning hoppar in i ribban till allas förnöjelse, mindes jag plötsligt en obehaglig tävling på idrottsarenan Rossliden i Horndal...

Jag gick i sjunde klass och alla klasser från hela högstadiet skulle hoppa häck, kasta kula och hoppa längdhopp en solig dag i maj månad. Det frustades och pustades medans vi alla försökte bräcka våra siffror från föregående år. Förutom pluggets tuffingar förstås som stod och rökte, hade jeansjacka med väst över och stod och flinade föraktfullt på tryggt avstånd.

Plötsligt blev det dags för tidtagning på 25 meter. Jag tog detta på blodigt allvar och pressade varje liten otränad lem i min kropp, vilket resulterade i att jag fick näst bäst tid av alla tjejer i klassen. Nöjd över detta, strosade jag iväg, tog mitt astmasug ytterligare en gång och trodde att det hela var över och att jag kunde få åka hem och stoltsera vid middagsbordet....det kunde man ju glömma...

Tydligen så skulle dom fyra snabbaste från varje klass ( från 7 a, b, c upp till 9 a, b och c ) mötas i nån slags kapplöpning i slutet av dagen. Jag blev totalt kallsvettig, det här hade jag inte räknat med. Tävlingen närmade sig och gympaläraren förkunnade att vi blev indelade efter a, b och c. Dvs mitt lag bestod alltså av 7a, 8 a och 9 a. Toppen! Inte nog med att ens egen årskull skulle titta på en när man flåsade sig runt banan, hela högstadiet skulle göra det!

Startskottet gick och niorna började. Mitt lag hade ledningen och när åttorna tog över stafettpinnen ledde vi fortfarande. Vi sjuor skulle springa sist runt de 400 metrarna och jag skulle springa den allra allra sista biten. Fan vad smart, sätt den överviktiga astmatikern på den absolut viktigaste etappen, klockrent!

Tvåhundrafemtio hormonstinna ungdomar stod nu och gastade för full hals på läktaren
- A, A, AAAAAAA!!!! - KOM IGEN BEEEEEE KOM IGEN * KLAPP KLAPP *...Ja du förstår stämningen. Det kan ju lätt bli lite hetsigt vid såna där tillställningar. Jag tar emot pinnjäveln av J och går fullt ut redan från början. Efter 10 meter har jag mjölksyra i benen och ingen luft kvar i lungorna...efter 20 meter känns det som att jag sprungit in i en vägg och andas genom ett sugrör...efter 40 meter är jag så slut att jag bara joggar...och självklart så blir jag då omsprungen och B vinner.

Jag minns att jag bara ville lägga mig ned i gräset och tjuta som en stucken gris.
" Varför skulle jag springa den där skiten? " Jag var ju bara bra på korta sträckor och när det liksom inte betydde nånting. Nu stod jag där hostandes som en 85-årig storrökare och skämdes, medans mina lagkamrater kastade ilskna blickar på mig. Speciellt J. Fy, jag har aldrig träffat på en sån dålig förlorare någonsin. Han var en sån kille som utan att tveka kunde smasha iväg en läderboll rätt i fejjan på nån i publiken när denna fnissade till vid ett misstag. Nu stod han och glodde på mig som en ilsken noshörning. Det var inte " Om blickar kunde döda " men iallfall tillräckligt hårda blickar för att dom skulle fixa blåmärken på självkänslan...usch!

Så nu håller jag mig undan ifrån friidrott, men tittar gärna på det på TV med en öl i näven. Vilket är ditt värsta / bästa friidrottsminne?