Är det inte konstigt att vi är så ängsliga för att möta våra medmänniskor? Jag själv är ofta likadan. Även om jag försöker att ändra på mig. Det är som att vi bara törs kommunicera med främmande människor ( våra medmänniskor ) när det uppstår någon situation där vi alla är i samma båt, och ofta i situationer där vi kan förenas i ett gnällande.
Till exempel när bussen är sen, då börjar vi sucka och titta menande på varandra och någon kanske undslipper sig ett " Jaha, då kommer man försent till jobbet igen ". Och vi andra håller med och säger att det är förjävligt. Eller när det är lång kö i mataffären " Är det inte otroligt att dom inte kan öppna en kassa till?" och vi muttrar och nickar instämmande och tittar demonstrativt på våra armbandsklockor. Annars så ser vi inte ens på varandra. Vi går förbi varandra utan att möta varandras blickar, och på spårvagnen låtsas vi att den som sitter bredvid oss inte ens existerar.
Igår när jag gick omkring inne i Vasastan så kom det en kille slirande på sina skor nedför Erik Dahlsbergsgatan i en rasande fart och i slutet av backen stötte hans skor emot lite grus och han faller framåt, men hinner återupprätta balansen igen, dock inte utan förlorad status. Våra ögon möts, och så säger han " Det är bäst att passa sig " och jag skrattar ansträngt och säger att det är som att åka skridskor nu när det är så halt. Och sen stapplar han vidare och jag likaså, och efteråt så tänkte jag att jag var en tönt som skulle vara så himla vuxen och trist med mitt låtsas-skratt.
Samma dag var jag också på biblioteket med en kompis, och medans hon letar efter böcker så sitter jag på en pall, och ser förmodligen ut som en riktig surpuppa, för rätt som det är kommer det fram en kille i 25-årsåldern med afrikanskt ursprung, ställer sig precis framför mig, lutar sig mot mitt ansikte, ser mig i ögonen och säger med ett brett leende " Hey girl, smile! " och jag börjar skratta.
Och jag tyckte det kändes befriande på nåt sätt. Jag reagerade spontant utan ett ansträngt fejkskratt och jag tänkte att han har ju rätt, jag har all anledning att vara glad, så varför sitter jag här och ser ut som att jag sålt smöret och tappat pengarna?
Nästa gång jag ser en surpuppa på en pall så ska jag säga samma sak och kanske ge den personen ett gott skratt...eller så får jag en smäll på käften...det visar sig väl, men då har jag iallafall försökt att möta en medmänniska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar