När speldjävulen har tagit sitt strypgrepp...

Igår kväll gottade jag och sambon ner oss i ett av världens mest klassiska brädspel.
Monopol! Men inte med små figurer, färgglada pengar och en opålitlig bank, utan genom x-boxen. Mina djävulshorn växte snabbt fram ur pannbenet och jag skrattade elakt när jag roffade åt mig pengar av mina motspelare.
Den här typen av spel tar verkligen fram mina värsta sidor. Efter bara en halvtimme blev jag bankrutt efter att jag tvingats sälja mina hus och hotell, belånat alla mina gator och inte fått in någon inkomst på flera rundor.
Istället för att bara skratta åt det hela och ta det för vad det verkligen är
- en lek- så blev jag besviken på riktigt.
Eftersom det gick så dåligt för mig så började jag nu innerligt att hoppas att det också skulle skita sig för mina motspelare...det gjorde det ju också efter ett tag, och under tiden så satt jag surmulet och såg på när dom håvade in pengar från Strandvägen och Norrmalmstorg.

Jag har alltid tyckt om att tävla mot andra, att vara bäst på något, och när jag var liten och inte var den övermäktiga så såg jag helt enkelt till att mina motspelare hade sämre förutsättningar än jag själv. När jag spelade ovan nämnda spel med min bästis som inte kunde räkna eller läsa, så gav jag henne för lite pengar tillbaka, eller tog ut överhyra för mina små stugor på Narvavägen.
Annars så hittade jag på egna spel, ritade spelplanen, tillverkade gubbar att gå med och sen hittade jag på nya spelregler efter mina egna behov under spelets gång.

Igår betedde jag mig inte lika illa, men vem vet...inför kvällens spelomgång kanske jag kommer på nåt knep som gör att jag blir ett rikt kapitalistsvin!