tisdag 9 mars 2010

Farmville


Varje gång jag går in på facebook nuförtiden möts jag av ledsna kossor, förvirrade ankor och griniga får som förirrat sig. Jag talat förstås om Farmville.
Det verkar som att alla håller på med det där. Till och med i Morgonpasset i P3 håller proglamledarna att ta hand om bongårdar över internet.
Jag pallar inte sånt där, jag mår fan dåligt av det.

Skaffade ett sånt där virtuellt djur på Facebook för två år sedan. En pingvin. Som jag döpte till Amos. Den där pingvinen var ett rent helvete att ta hand om.
Den ville äta hela tiden...pizza, tacos, korv med bröd och en massa annat onyttigt ville den snaska i sig. Problemet var att för att få mat till pingvinen så var man tvungen att skaffa "pengar", dessa pengar fick man genom att ens vänner skulle aktivera min pingvin på olika sätt...ge den en boll att leka med, gosa med den...ja, du fattar grejen...

Ingen ville krama eller pussa Amos, och pengarna sinade sakta men säkert ut...det blev allt mer outhärdligt att logga in på facebook, för varje inloggning såg Amos mer och mer ledsen ut. Det rullade virtuella tårar nedför hans stora ögon och den tidigare blå kroppen med den runda lilla vita magen smalnade av timme för timme
" Varför älskar du mig inte? " tycktes Amos säga till mig...

Usch, det var vidrigt! Det dåliga samvetet följde efter mig överallt. Det kändes som att han fanns på riktigt, inte bara inne i en dator påhittad av nån japan med aldeles för mycket fritid. Jag blev tvungen att "göra mig av" med Amos...dsv plocka bort applikationen och sen ta en öl och glömma det där leendet han fick när man gav honom en ny leksak eller serverade favoritmaten - hamburgare.

Jag vet att detta låter skittöntigt, men jag har alltid varit så här. Minns att när nån kompis grabbade tag i nån av mina nallar jag hade hemma och började spöa upp den så fick jag panik på riktigt " Men sluuuta då!" försökte jag säga med en coolness i rösten, men jag blev snabbt genomskådad. Och att ett litet barn blir förfärad när nallen åker på en snyting är väl inte så svårt att förstå...men jag blev liksom ledsen även när jag var för stor för att leka med nallarna och bara hade dom på sängen som prydnad. Mitt hjärta går helt enkelt sönder litegrann. På riktigt.

Så inget Farmville för mig tack!

2 kommentarer:

  1. Jag hör dig!
    Kommer ihåg att mamma tyckte det var roligt att "spela fotboll" med min äslklingsnalle och så såg hon alldeles förtjust ut när jag börja vråla!!!Se fick man ju tillbaka nallen men fy vad hemskt!!!!

    SvaraRadera
  2. Men fy vad traumatiskt gumman, jag hör dig!

    Hahahhahahahaha, vi hade det inte lätt helt enkelt!

    SvaraRadera