Min vapendragare!

Hej på dig!
Satt och tittade på Tjorven och Mysak idag på tv:n, helt underbart alltså. Alla Astrid Lindgrens böcker som filmatiserats är ju fantastiska. Kommer du ihåg några hyss från din barndom? Inte sådär på rak arm?....nähä...men då kan ju jag berätta lite om vad jag och min vapendragare P hade för oss under det tidiga 80-talet i Fors.
Självklart så minns man ju inte allt helt själv, men eftersom man har föräldrar som älskar att påminna en om allt hemskt man gjort så glömms ju detta liksom aldrig bort.

1.För det första så hatade jag och P att städa efter våra lekstunder, så vi brukade skyffla in alla leksaker under sängarna, eller trycka ihop allt till ett fruktansvärt ostadigt torn av plast och tyg i hörnet av lekrummet. Detta var ju såklart inte poppis bland dom vuxna och man fick göra om igen...inte för att jag fattar nu idag varför det var så jobbigt att städa...jag hade ju en megastor utdragbar leksakslåda under sängen som vi kunde ha skyfflat ner allt i, och då hade det inte blivit några sura miner. Iallfall så har vi fått berättat för oss, P och jag, att ibland ringde vi till varandra och grinade i telefonen för att våra föräldrar var så taskiga och sa åt oss att städa våra rum...många telefonsamtal blev det.

2.En annan gång tyckte jag och P att vi skulle måla vårt hus...det såg lite trist ut tyckte vi, så vi satte igång att slafsa på färg på väggen utmed grusgången...döm om vår förvåning när pappa inte blev glad över att ha lervatten på hela husväggen...nähä...otacksamma människa...då var det väl bara att klösa bort lerklumparna igen då...

3.En gång blev vi också utkastade från en klädaffär... jag, P och våra mammor eftersom jag och P kutade omkring inne i butiken och gapade och härjade och klängde omkring i skyltfönstret som apor med kladdiga tassar mot glasrutan. Droppen blev nog när vi gömde oss inne i klädsnurrorna och slet och drog i dom dyrbara blusarna...nähäa...trist ställe tyckte vi och masade oss in i bilen.

För övrigt kan jag ju berätta att när vi hade uppfört oss riktigt illa så fick hennes mamma ta sig ett snack med mig och min mamma med henne...annars bet det inte på oss...vilka djävulsungar va?

Glitter & Glamour

Snart är det dags att skåla in det nya året, iförd en liten festblåsa och bland glada vänners lag lovar vi oss själva att bli bättre människor på olika vis. Jag lovar mig själv saker varje år, som jag givetvis näst intill aldrig klarar att hålla.
Men ett av mina löften har jag iallfall hållit. Jag snusar inte längre, om man bortser från en enstaka prilla på en fest, men annars är det finito! Jag slutade med dom dumheterna när jag såg att jag knappt hade nåt tandkött kvar på höger sida under läppen. Det såg väldigt läskigt ut kan jag säga...som en lite ettrig yorkshireterrier när dom är på sitt grinigaste humör och blottar sina spetsiga gaddar med för höga tandhalsar...så såg min mun ut...inte vackert, eller hur! Inför 2010 så är mitt nya löfte att jag ska ta hand om mig själv bättre, jag tycker att jag blir bättre på det år för år. Jag piskar inte mig själv lika hårt längre när jag brister. För det gör vi ju alla, eller hur? Och det är ju dumt att vara tjaskig mot sig själv när så många andra är det, eller hur?
Denna nyårsafton kommer jag att spendera med min teatergrupp och knytkalas, det tror jag blir riktigt skoj! Vad ska du göra?

Leka med mat!

Eller njae mat och mat kanske det inte är...jag syftar på chokladpraliner. Det blir ju lätt många sådana under julen, likörfyllda, nötfyllda och lite ångestfyllda...när man tänker på hur många man har mulat i sig. Den här julen känns det som att det är mjölkchoklad som rinner i mina vener snarare än blod...uuäk!

Iallfall så tänkte jag tillbaka på min barndom när jag idag före frukosten håglöst tryckte in ischoklad i gapet...jag lekte mycket med en tjej vars pappa arbetade som arkitekt och därför hade många affärsbekanta och som reste världen över. Vid varje jul så fick han mängder av choklad från olika människor. Så många kartonger med tjusigt snask paketerat i färgglada kartonger...väldigt många kartonger. Så många att mamman och pappan i familjen bara trött tittade på oss ungar som stod och blängde på kartongerna med snålvattnet hängandes ner från mungiporna och sa " Ät så mycket ni vill " Som du förstår så var ju detta varje barns dröm...att obehindrat få sluka chokladpraliner när man var på besök hos den här familjen...i veckor efter jul...jag minns att jag spenderade mycket tid i det huset...iallafall så kom jag och kompisen på att förutom att äta chokladen så kunde vi även leka med den. Vi kom nämligen underfund med att pralinerna, med tanke på sina utseenden och storlek passade utmärkt som rekvisita i dockhuset, speciellt hos familjen:
Barbie / Cindy / billig plastdocka från konsum utan namn- med så mjuk plast att man kunde böja benen i 360 grader -och vars lilla hatt man inte kunde lyfta på för därunder så hade tillverkarna lämnat en kal fläck på huvudet för att dra ner på produktionskostnaderna...hmm, bara en liten parantes...dockorna kunde nu spisa " tårta " på små rosa plastfat och därefter så källsorterades dom direkt ner i våra små munnar med läppstift av renaste nougat. Det var tider det!

Och därmed basta!

Igår var det dags...att elda på bastun och svettas i grupp med en kall öl i näven, inget björkris hade vi, men däremot en hink med vatten och tillhörande skopa som vi ibland använde för att höja graderna ytterligare. Men ett förråd av 50 och 60 talsplattor i bakgrunden, och pappa som berättade små anekdoter om de forna artisterna, var livet riktigt gött. Dock så kunde jag inte komma ifrån ett av mina bastuminnen, ett pinsamt sådant...jag kunde väl tänkas vara tre år fyllda, och mamma och jag skulle bada bastu i Horndal badhus.
Inne i bastun var det bara jag och mamma och en gammal tant utan handduk virad runt sin kropp. Jag lallade omkring därinne, lite rastlös... var tanken liksom bara att man skulle sitta därinne i värmen på en träbänk? Nej, det ville jag inte vara med om. Så resolut greppade jag tag i min skåpnyckel som jag hade i ett gummiband runt fotleden. Äntligen något fysiskt att leka med! Men vad skulle jag göra med en varm nyckel i ett rött band? Plötsligt fick jag syn på ett ställe där jag iallafall kunde hänga upp nyckeln när jag nu tröttnat på den och inte ville bränna fotleden...på den där röda pluppen på tanten som vilade med ögonen slutna...perfekt! Min lilla barnkropp studsade fram till pluppen och hängde upp nyckeln, och till min förvåning så verkade också tanten bli förvånad över att jag hängt upp min nyckel på hennes...ja just det...bröstvårta! Ja iallafall så skrattade hon gott, även om hon blev lite chockad.

Bortskämd som tusan

Mmmmm är hemma i Dalarna...äter god mat, är ute i den härliga naturen, går med hundarna och träffar släkt och vänner...bara njuter och blir bortskämd som fan. Kommer ihåg när jag var yngre...fy vad otacksam jag var, kommer ihåg att jag grinade illa framför min mamma om det stod fisk på matbordet när jag kom hem, eller när hon eller pappa inte ville komma och hämta mig på stan med bil klockan två på natten en fredag, utan klockan ett istället...hur sur man blev...shit jag skulle varit glad över att dom hämtade mig alls och att det stod hemlagad mat på bordet jämt!
Man får ju lite andra perspektiv på saker och ting när man blir vuxen.
Man vet vad det kostar att handla mat, hur lång tid det tar att städa ett helt boende och vilka uppoffringar vuxna gör, så jag är oändligt tacksam för att jag har det så gott, för min fina familj, för mina fina vänner, för min Cliff och för att jag alltid är mätt och varm. Nu tror jag att jag ska övertala pappa att elda på i bastun! God Jul alla!

Ps. Bilden föreställer Bellie som letar efter lämpligt ställe att bajsa på.

Finally julstämning!

Åhhh vad gött, det riktigt öser ner snö över hela Göteborg. Min inre snögubbe jublar och sörplar glatt i sig lite glögg!
Var inne i stan idag och drack varm choklad med Erika och sen kollade jag lite i skyltfönster innan jag susade iväg till Backaplan och inhandlade ett par stövlar och en mössa och två par vantar....myyyys!

Bullfest! Bullfest! Hela dan...

Mmmmmums, finns det något som luktar godare än nybakta kanelbullar? Nej, jag tänkte väl det. I morse när jag pratade med min mamma i telefonen så berättade hon att hon var på väg att sätta igång med ett bullbak, och då började det suga i min bulltarm, men så började jag tänka på mitt nystädade kök och mina rena händer som snart skulle bli indränkta i deg...och då falnade modet...men tack och lov så peppade mamma mig till att kavla upp ärmarna och sätta igång, och tur var väl det, för annars hade jag nu inte haft 4 plåtar nygräddat bjudfika!

För det är väl härligt, eller hur? Att bli bjuden på hembakt...det tycker iallafall dom flesta...så länge inte bulldegen har blivit avtorkad med en disktrasa efter att den tappats på golvet...eller blivit knådad av barntassar som precis klöst ur en nagel ur en legobit...för det kan ju faktiskt hända, eller hur? Att man inte äter helt rena bullar. Men det man inte vet, det lider man inte ont av...eller?
Jag har en vän som vägrar äta bakverk som små barn har knådat ihop. Det spelar ingen roll om det är Lucia på förskolan, och dom små liven har skapat fantasifigurer av pepparkaksdegen, eller en hel skolklass står och fryser utanför mataffären med hembakta sockerkakor för att skramla in pengar till klassresan, det är ett bestämt nej. Och jag som arbetat inom barnomsorgen är nog manad till att hålla med...hur många små fingrar har man inte sett som åkt upp i en liten näsborre strax innan dom fortsatt med att spritsa kakorna? Och hur många gånger har man inte tjatat om att dom ska tvätta händerna, men likväl så ligger det ett hårstrå i fredagskladdkakan som kommer ut ur ugnen? Men...samtidigt...vem vet vad för läskiga ämnen som slängs i köpebakverken nuförtiden? Det är förmodligen ännu värre!
Nej, förmodligen så kommer jag, när jag får egna barn, vara härdad och glatt äta svettiga och kladdiga små godisar som legat i mitt barns hand,eftersom han/hon är så snäll och delar med sig, eller stolt som en tupp bjuda runt hela bekantskapskretsen på mitt barns brända småkakor, som jag vet har fått i sig både ett och annat...jag tror till och med att jag kommer att bli en sån förälder som skyfflar i sig resterna från sina barns tallrikar ute på restaurang... Lite skit rensar magen...eller vad säger man?

Mannie, mannie, mannie!

Igår var jag och två vänner på Pusterviksteatern och såg föreställningen Mannie, mannie, mannie! En historia som handlar om en ung mans väg till frigörelse, försoning och att passa in i en mall. Men som vanligt så är det ju så att man tolkar innehållet i pjäser utefter vad man själv har i bagaget. Jag tyckte om föreställningen. Speciellt så gillade jag John Pekkaris gestaltning av broderna Zeke, som aldrig blev en stereotyp förortskille, utan var fylld med vilja, lust, humor och allvar. Tummen upp!
Den spelas ikväll också på Pustervik, så har du inte sett den, gå dit tycker jag.
Här nedan ligger en länk till teatern och en recension från GP.

http://www.pustervik.goteborg.se/

http://www.gp.se/kulturnoje/scenkonst/1.274521-pusterviksteatern-mannie-mannie-mannie

Ohhh det härliga sambolivet!

Christmas is for everyone

Mmmmmm får man inte julstämning av denna härliga smällkaramell, ja då bor man förmodligen i tomteland och äter pastiller och öppnar paket hela dagarna!

I mitt eget blåååå Hawai...

Plask, skratt, vattenrutchkana...Ohhh ljuva minnen från barndomens badhus...eller?
Det ser ju alltid så härligt ut på bilderna, eller vad säger du? Glada föräldrar, knubbiga bebisar, mängder med flytleksaker och gnistrande grönblått vatten och torrbastu...ett stråk av lycka i vattenmiljö! Tjae, jag vet inte...jag hade glömt
( eller kanske förträngt ) många av mina badhusminnen, upptäckte jag, när jag och min vän P kom in på ämnet över ett timslångt telefonsamtal.
Hon påminde mig om den röda visselpipan...den där lilla symbolen av makt i röd plast som hängde runt badvakternas feta halsar, kommer du ihåg? Aldrig fick man göra något kul...åka tåg i vattenrutchkanan...ha flytleksaker i mellanpoolen när vågmaskinen var på...ta fart och springa skitfort fram till poolkanten för att kasta sig i vattnet...gå lite för fort för att berätta för sin bästis att man lyckats haffa den coolaste flytleksaken...nej hela tiden ljöd visselpipan bland kaklet och vi fick stanna upp...tänka till och genast sluta upp med det vi höll på med. Men det fanns såklart ljuspunkter också, inte bara tillrättavisanden och elaka ögon från badvakterna...fikastunderna! För mig var det favoritinslaget på hela trippen till Sala badhus! Inte ens dom små flaskorna ( som man tjatade åt sig ) med kombinerat schampo / balsam / duschcreme i stinkande kamomill var bättre än att få frossa i mariekex, kladdiga kanelbullar och blandsaft...min runda lilla kropp med valphull sög åt sig sockret med stor aptit och såg alltid raskt fram emot nästa fikapaus...det enda som var lite tråkigt med fikapauserna var att efter man tryckt i sig alla smulor ur tupperwareburkarna, och det inte längre fanns något kvar att äta, så var man tvungen att vänta i minst 30 minuter innan man fick kasta sig ned i vågorna igen, annars kunde man få kramp...trodde man iallafall då...på 80-talet...så då fick man snällt sitta och vänta i en halvtimme.
Ett av mina starkaste minnen från Sala badhus var när jag, mamma, brorsan och familjen Carlsson hade åkt gemensamt till sala för att läska oss en hel dag i vårt inbillade Hawai, bland yukkapalmer och urtvättade frottéhanddukar med skrikiga motiv i neon...vågmaskinen hade slagits av och det var nu fritt fram för alla snoriga ungar att sätta fart upp mot bassängkanterna för att nappa åt sig flytleksakerna...jag och äldsta grannpojken kastade oss truimferande över den mjuka, stockliknande flytpinnen, som jag inte vet vad den kallades för bland oss barn, men som iallafall var en av dom populäraste leksakerna. Glatt hoppade vi upp på stocken
( eller jag kravlade väl antar jag ) och satte igång med att fäkta med våra små armar i vattnet för att ta oss över till andra sidan av Hawai..dvs...bassängkanten mittemot...plötsligt så lutade vi oss båda för mycket åt samma håll och stockjäveln vispade runt på två sekunder och grannpojkens ena häl flög upp i luften och dängde till mig på näsbenet med ett smack! Blodet började forsa...jag gallskrek och då kom den...signalen från visselpipan
" Ptrtttttuuuuuuut!!!"
Alle man uppå däck, någon har blitt skadad, fly från vattnet, ni överlevande...ett barn blöder näsblod! Poolen blev tom på några nanosekunder och sen var det roliga slut...fettnacken hade återigen vunnit.
För övrigt så var det tydligen inte ovanligt att visselpipan fick jobba på högvarv när det blöddes näsblod, min vän P berättade att hon alltid fick elaka blickar och ett visselpipstjut i örat när hon blödde näsblod i badhuset, vilket hon gjorde ofta eftersom hon älskade att simma nere på botten och hennes näsa inte riktigt pallade trycket... så det var tydligen inte bara jag som hade min nemesis i fettnacken!

Sleapless i Flatås...

Jaha...tänker du...Helena ligger sömnlös i Flatås för att hon liksom Meg Ryan är lite kärlekskrank kanske, och sitter och tittar ut genom fönstret och suktar efter lite ömhetsbevis...nej, så är inte fallet. Jag lever med en galt! Det känns fan så iallfall när vi ska sova...Snaaaaaaark, snaaaaark kommer det ifrån kroppen bredvid min.


Och jag testar med allt möjligt, jag:
Knuffar på honom
Vänder bort hans ansikte
Nyper honom i vaderna med mina vassa tår
Säger hans namn så att han vaknar till
Lägger mina iskalla tassar på hans varma kaminmage så han hajar till för en sekund

Jaha, tänker du återigen " Varför lägger du dig inte i soffan och sover, om det nu e så jobbigt att han snarkar som en galt, var glad att du har en karl istället otacksamma hagga! " Jo visst skulle jag kunna lägga mig i soffan. Men i grund och botten handlar det om att jag faktiskt vill sova bredvid min man, snusa honom i nacken och ligga sked.Det kanske är en fånig romantisk ouppnåelig dröm jag har tagit till mig efter för många Hugh Grantfilmer, men ändå! Och sen så hoppas man ju hela tiden, att snarket ska ta slut, för det gör ju det stundvis...men precis när man själv börjar slumra in och ser John Blund, eller vem det nu är man ser framför sig när man somnar in, så börjar timmerstockarna dras igen...suck.

Vi har provat med snarkplåster på näsan, och att han inte sover på rygg, men det funkar inte, så nu återstår väl bara en snarkmaskin för miljoner spiekos...
Kan du sova på nätterna?

Brääääk...

Var på stan med Erika idag och fikade inne på Frank´s på Kungsportsplatsen, och sen bar det av på shoppingrunda. Jag har ju letat efter en varmare kappa/jacka, men jag har sånt problem att hitta en eftersom det är så mycket ull i alla.
Iallafall så hade dom rea på Cubus på jackor, 299 kr kostade dom, så jag shoppade en svart med ull på utsidan( som på bilden ovan ) på öppet köp, så får jag testa att ha den på mig lite hemma, och funkar det inte så får jag lämna tillbaka den, men det vore synd, för den var så söt.

Bad hairday...

Vilken är den värsta hårbehandling jag fått? Den frågan ställde jag mig själv i morse eftersom jag är på väg till en kapning av barret idag hos en frippa jag aldrig varit hos innan. Jag vet...det var när jag var 11 år och skulle " pentas " hos den lokala frisören, självklart borde jag av inredningen förstått att den frisörsalongen kanske inte var helt up to date...men det var ju billigt och jag var ett barn som inte fick bestämma...suck...jag kommer ihåg att jag tittade i spegeln, och bakom dom där stora blå glasögonen á la dame edna så rann tårarna nedför mina röda, bulliga hamsterkinder...jag såg ut som en kärring i håret! Lockar som mer liknade en gammal tants än såna där härliga volanger av hår som jag hade sett hos dom där tjejerna i okejtidningen...Sabrina och Martika och allt vad dom hette...jag var bedrövad...tills frisörskan tog fram hårfönen och blåste liv i den oformliga mopp som låg på mitt huvud och masserade in handflata efter handflata med citronluktande mousse i mitt huvud...nu blev det något helt annat...genom mina solkiga och tårdränkta glasögon såg jag en ny bild i spegeln...en pudel...jag blev såklart helnöjd!

Äckligt " duktig "

Egentligen tycker jag inte alls om ordet " duktig " men idag får man nog ändå klassa mina prestationer under den kategorin. Jag har nämligen städat hela lägenheten, och fejjat och donat och fått iväg massa jobbansökningar och pyntat.
Tyvärr så var jag mindre duktig nu här under kvällen när jag skulle spela lite alfapet med mamma på internet, och skvätte ut massa rödvin på vår kritvita
( och nytvättade ) soffa...suck...inte duktig...oduktigt...eller vad säger man?
Såg förresten ett jättehemskt program på Animal Planet idag om en tiger som suttit instängd i en bur i 15 år, där han knappt kunde vända sig om, därefter blev han räddad och fick för första gången gå ut i naturen...den stackars tigern blev helt rädd för gräset, efterssom han var så van vid hårt stängsel under tassarna...människan är grym!

En ugglas utsikt

"Dance Me To The End Of Love"

Dance me to your beauty with a burning violin
Dance me through the panic 'til I'm gathered safely in
Lift me like an olive branch and be my homeward dove
Dance me to the end of love
Dance me to the end of love
Oh let me see your beauty when the witnesses are gone
Let me feel you moving like they do in Babylon
Show me slowly what I only know the limits of
Dance me to the end of love
Dance me to the end of love

Dance me to the wedding now, dance me on and on
Dance me very tenderly and dance me very long
We're both of us beneath our love, we're both of us above
Dance me to the end of love
Dance me to the end of love

Dance me to the children who are asking to be born
Dance me through the curtains that our kisses have outworn
Raise a tent of shelter now, though every thread is torn
Dance me to the end of love

Dance me to your beauty with a burning violin
Dance me through the panic till I'm gathered safely in
Touch me with your naked hand or touch me with your glove
Dance me to the end of love
Dance me to the end of love
Dance me to the end of love


Av: Leonard Cohen

Äckligaste filmen någonsin!

Ja jag vet...lite löjligt av mig kanske att tycka att Jurkyrkogården fortfarande är den läskigaste filmen som finns, men jag gör det ändå! Det spelar ingen roll hur många småflickor jag ser, i nattlinne som kryper omkring och glor under lugg och väser illabådande, fortfarande så hävdar jag att den vidrigaste scenen av dom alla är när Zelda vrålar - Raaaachel! och skrockar elakt och inväntar den skräckfyllda lillasystern som ska klöva in i rummet, där hon ligger ( Zelda alltså ) vit, utmärglad med urgröpta ögon, väntandes och crazyskrattar innan hon gör en framfart till kameralinsen och skriar " You´ll never get out of bed again!!! " Huuuuuu!
Men det är inte bara Zelda som är ett snusk i den här filmen. Även Pascow ( Paxcow ) med sin hjärna hängandes ner på axelpartiet placerar sig raskt upp i snuskhetstoppen, blä! Och för att inte tala om lilla "gulliga Gage" som snittar av Buds hälsenor i rasande fart...nä fyyy den här filmen får mig fortfarande att vända mig om i mörkret när jag klövar upp mitt i natten för att kissa...

The day after...

Hello! Jag och Cliff var ju som sagt var på Hells Jingle Bells igår och det var jättekul! Roliga framträdanden, goa örhängen att sjunga med i och fantastisk mat.
En särskild eloge får också Mattias och Melker av mig som var kanonbra på alla sätt och vis. Ska bli spännande att se detta på TV på julafton. HIhihihi! Tror att jag och Cliff kommer att synas lite...kanske en armbåge eller nåt, för vi satt precis vid kamerorna :) Träffade också på min fadderbebis, och blev jätteglad, trodde inte jag skulle känna igen en kotte där, men tji fick jag. Jag rekommenderar den här showen varmt! http://www.storan.nu

Hells jingle bells!

Change of plans, det blev varken städning eller dammande i Flatås ikväll. Det blir Hells jingle bells istället, wooohoooo! Rockshow och julmat i kombo, lovely! Julen blir speciell i år, shit vad kul det ska bli!

http://www.storan.nu

En måndag i Flatås

Sitter med två skinkmackor och en kopp youghurt här framför datorn och funderar på vad jag ska hitta på idag. Jag vet vad jag borde göra...städa! Men blä vad trist liksom. Har redan letat upp 3 stycken jobb som jag ska söka idag, och nu återstår tvätten, dammsugningen, dammningen...ja you name it...tror jag börjar med en kopp kaffe. Vad ska du göra idag?

KP forever

Ni kommer väl ihåg kamratposten? Eller kommer ihåg och kommer ihåg... den finns ju fortfarande, och har ju funnits i över 100 år...och den var ju trevlig på alla sätt och vis, inte lika längre så fostrande, som den en gång i tiden var till för, men ändå en rekordelig tidning i allas ögon. Men för mig var inte KP bara en trevlig tidning där jag kunde lära mig vad sälens ungar heter, och att alla människor har lika värde, oavsett om man heter Anna och bor i Borås, eller Matahtma och bor i Kuala Lumpur...Nej, jag minns den som en verklig vän, och nu är jag inte ironisk på något sätt, utan jag kan på största allvar påstå att " Kropp & knopp " lärt mig grunderna i sex och samlevnad. Hade jag inte smugit in på Fors Bibliotek under det tidiga 90-talet och smygläst den nervkittlande spalten hade jag förmodligen aldrig fått lära mig hur ett barn blir till, eller inte blir till...det låter ju heltragiskt jag vet, men den upplysning man fick tillgodose sig i skolan var ju långt ifrån exemplarisk...eller hur? Trä på kondomer på innebandyklubbor var väl iochförsig pedagogiskt på nåt sätt, men varför pratade vi aldrig om känslorna kring ämnet och det som snart skulle stå för dörren? Men på biblioteket, där kunde jag i lugn och ro läsa om allt det jag själv funderade på. För med tanke på högstadiets biologiböcker som inte var alltför uppdaterade, var det ju inte konstigt att man trodde att man skulle få syfilis av att pussa en annan människa på munnen, eller hur? Men av KP blev jag lugnad, KP var min riktiga kamrat...

Byta bokmärken

Har slitit och svettats som en get i uppförsbacke idag för att göra det julmysigt här hemma. Krans på dörren, ljusstakar, silverkulor i fönstrena och några tomtar och änglar här och där. Och då började jag tänka på dom här bokmärkena man hade och bytte med när man var liten, kommer ni ihåg? Bland dom finaste jag hade var änglarna med silverglitter. Dom förvarade jag med stor ömhet i mitt rosa bokmärkesalbum. Tyvärr så blev jag avlurad dom flesta av mina änglar av en äldre kompis jag hade, mot nånting ugly, förmodligen nån bil eller ett lok eller nåt annat tråkigt, som hon övertygade mig om att det var det tjusigaste man kunde ha. Ja, jag vet, jag var en naiv unge...en sån där unge som skvallrade för fröken för att klasskompisarna snattade sockerbitar uppe i lärarrummet och som lipade när jag blev nedknuffad från snökullen och slog svanskotan i isen, trots att jag visste att "har man gett sig in i leken så får man leken tåla" ajajajjajaj arma mig...men trots att jag var en liten och ängslig unge så hade jag iallafall bra smak och förstod så småningom att jag hade gjort ett nerköp när jag bytte bort änglarna...men jag ville så gärna leka med henne...hon var två år äldre, hade långt mörkt hår, kunde sjunga och var populär och där satt hon och lockade med dom fula bokmärkena och fagra ord och löften om vänskap och fortsatta lekstunder i hennes vita flickrum...Nej aldrig mer, säger jag nu, 25 år senare, jag säger som Job i MNK " Sluta läska mig Bengt! " fast hon hette förstås inte Bengt, men ni fattar grejen, eller hur?

Hej! Mitt vinterland....

Eller...det borde ju vara snö nu, eller hur? Det börjar visserligen komma lite frost, som ni ser på bilden här ovan, men come on! Ge oss snö, och framförallt ge barnen snö! Shit vad kul man hade när man börnade ner för Fornby Klint på sina små slalomskidor ( utan stavar men med en ärvd hockeyhjälm på skallen ) och vrålade för full hals " Se upp i backen, annars får du hål i nacken! "
Och dom där totalt livsfarliga liftarna som fanns, och finns fortfarande antar jag. Pratade med Pelusia om det där, att var det en liten knatte som tappade sin stav eller vante eller nåt i liften, ja då stannade maskineriet upp och alla fick blåhålla i repet tills liften började puttra på igen. Där kan man tala om svedda nävar efterråt!

Och ankarliften...farligast av dom alla ( repliften, ankaret och fyrstolen ) huuuuu...bara ryser när jag tänker på det...paniken som sprider sig i den bävernylonklädda overallen när ens liftkompis börjar trycka sin skida mot ens egen och man börjar vingla alltmer oroväckande, och för att kompensera det hela så trycker man lika mycket tillbaks själv.....hahahahah...kanske du tänker...testa det själv i en fet uppförsbacke i Hundfjället...inte lika lustigt då kan jag säga...Tuffuffe!

Och varm choklad när man kom hem, snorig, trött och med snö innanför kragen och ärmmuddarna....rosiga kinder och nybakta bullar som väntade på en när man placerade sin stjärtlapp eller pulka i garaget och gick in för att värma sig :)

En stilla tröst i ett annars så ordlöst rum

Regnar gör det alltid
ibland våldsamt. Ibland duggande
nästan omärkligt.
Hemkomna eller hemlösa ruskar vi på oss som våta terrier
Eller försynt, så att ingen märker att vi gråtit.
Men regnar gör det alltid.
Hur högt når gråtpelaren i dig.
Till naveln? Bröstet? Strupen?
Du behöver inte klä av dig och visa.
Vi läser det i varandras ögon
som på gradskivor.
Måste något sägas kan man säga:
Älskade till i morgon torkar dina fingervantar.

Av: Werner Aspenström

Pyssel för dem arbetslösa...

Detta tillverkade jag igår hemma hos min vän. Ackompanjerat av diverse julmusik var lyckan nästintill total när vi botaniserade bland stämplar, pappersark, tuschpennor, sidenband och klister. Men jag måste erkänna att dom där garntomtarna fan var jobbiga att göra, små tygbitar, mycket lim ( som för övrigt aldrig går bort från fingrarna ) och små små kulor till tomtehuvuden.
Borde jogga ner till källaren och hämta kartongen med övriga tomtar och julkransar och sätta igång att dekorera här hemma. Jag är ju ack så sist här i huset med ljusstakar i fönstret, fy mig! Ska iallfall iväg till ikea imorgon och shoppa mer julpynt. Lila och silver, hade jag tänkt mig.




Sen på eftermiddagen blir det till att dra iväg med Arcadia och inhandla till Klubb Estrad nu på lördag, ska bli jättekul! Och så ska min fina vän Lisa uppträda också!
Lägger en av hennes videos här, så ni får höra på den fantastiska rösten hon har.