I mitt eget blåååå Hawai...

Plask, skratt, vattenrutchkana...Ohhh ljuva minnen från barndomens badhus...eller?
Det ser ju alltid så härligt ut på bilderna, eller vad säger du? Glada föräldrar, knubbiga bebisar, mängder med flytleksaker och gnistrande grönblått vatten och torrbastu...ett stråk av lycka i vattenmiljö! Tjae, jag vet inte...jag hade glömt
( eller kanske förträngt ) många av mina badhusminnen, upptäckte jag, när jag och min vän P kom in på ämnet över ett timslångt telefonsamtal.
Hon påminde mig om den röda visselpipan...den där lilla symbolen av makt i röd plast som hängde runt badvakternas feta halsar, kommer du ihåg? Aldrig fick man göra något kul...åka tåg i vattenrutchkanan...ha flytleksaker i mellanpoolen när vågmaskinen var på...ta fart och springa skitfort fram till poolkanten för att kasta sig i vattnet...gå lite för fort för att berätta för sin bästis att man lyckats haffa den coolaste flytleksaken...nej hela tiden ljöd visselpipan bland kaklet och vi fick stanna upp...tänka till och genast sluta upp med det vi höll på med. Men det fanns såklart ljuspunkter också, inte bara tillrättavisanden och elaka ögon från badvakterna...fikastunderna! För mig var det favoritinslaget på hela trippen till Sala badhus! Inte ens dom små flaskorna ( som man tjatade åt sig ) med kombinerat schampo / balsam / duschcreme i stinkande kamomill var bättre än att få frossa i mariekex, kladdiga kanelbullar och blandsaft...min runda lilla kropp med valphull sög åt sig sockret med stor aptit och såg alltid raskt fram emot nästa fikapaus...det enda som var lite tråkigt med fikapauserna var att efter man tryckt i sig alla smulor ur tupperwareburkarna, och det inte längre fanns något kvar att äta, så var man tvungen att vänta i minst 30 minuter innan man fick kasta sig ned i vågorna igen, annars kunde man få kramp...trodde man iallafall då...på 80-talet...så då fick man snällt sitta och vänta i en halvtimme.
Ett av mina starkaste minnen från Sala badhus var när jag, mamma, brorsan och familjen Carlsson hade åkt gemensamt till sala för att läska oss en hel dag i vårt inbillade Hawai, bland yukkapalmer och urtvättade frottéhanddukar med skrikiga motiv i neon...vågmaskinen hade slagits av och det var nu fritt fram för alla snoriga ungar att sätta fart upp mot bassängkanterna för att nappa åt sig flytleksakerna...jag och äldsta grannpojken kastade oss truimferande över den mjuka, stockliknande flytpinnen, som jag inte vet vad den kallades för bland oss barn, men som iallafall var en av dom populäraste leksakerna. Glatt hoppade vi upp på stocken
( eller jag kravlade väl antar jag ) och satte igång med att fäkta med våra små armar i vattnet för att ta oss över till andra sidan av Hawai..dvs...bassängkanten mittemot...plötsligt så lutade vi oss båda för mycket åt samma håll och stockjäveln vispade runt på två sekunder och grannpojkens ena häl flög upp i luften och dängde till mig på näsbenet med ett smack! Blodet började forsa...jag gallskrek och då kom den...signalen från visselpipan
" Ptrtttttuuuuuuut!!!"
Alle man uppå däck, någon har blitt skadad, fly från vattnet, ni överlevande...ett barn blöder näsblod! Poolen blev tom på några nanosekunder och sen var det roliga slut...fettnacken hade återigen vunnit.
För övrigt så var det tydligen inte ovanligt att visselpipan fick jobba på högvarv när det blöddes näsblod, min vän P berättade att hon alltid fick elaka blickar och ett visselpipstjut i örat när hon blödde näsblod i badhuset, vilket hon gjorde ofta eftersom hon älskade att simma nere på botten och hennes näsa inte riktigt pallade trycket... så det var tydligen inte bara jag som hade min nemesis i fettnacken!