Eller njae mat och mat kanske det inte är...jag syftar på chokladpraliner. Det blir ju lätt många sådana under julen, likörfyllda, nötfyllda och lite ångestfyllda...när man tänker på hur många man har mulat i sig. Den här julen känns det som att det är mjölkchoklad som rinner i mina vener snarare än blod...uuäk!
Iallfall så tänkte jag tillbaka på min barndom när jag idag före frukosten håglöst tryckte in ischoklad i gapet...jag lekte mycket med en tjej vars pappa arbetade som arkitekt och därför hade många affärsbekanta och som reste världen över. Vid varje jul så fick han mängder av choklad från olika människor. Så många kartonger med tjusigt snask paketerat i färgglada kartonger...väldigt många kartonger. Så många att mamman och pappan i familjen bara trött tittade på oss ungar som stod och blängde på kartongerna med snålvattnet hängandes ner från mungiporna och sa " Ät så mycket ni vill " Som du förstår så var ju detta varje barns dröm...att obehindrat få sluka chokladpraliner när man var på besök hos den här familjen...i veckor efter jul...jag minns att jag spenderade mycket tid i det huset...iallafall så kom jag och kompisen på att förutom att äta chokladen så kunde vi även leka med den. Vi kom nämligen underfund med att pralinerna, med tanke på sina utseenden och storlek passade utmärkt som rekvisita i dockhuset, speciellt hos familjen:
Barbie / Cindy / billig plastdocka från konsum utan namn- med så mjuk plast att man kunde böja benen i 360 grader -och vars lilla hatt man inte kunde lyfta på för därunder så hade tillverkarna lämnat en kal fläck på huvudet för att dra ner på produktionskostnaderna...hmm, bara en liten parantes...dockorna kunde nu spisa " tårta " på små rosa plastfat och därefter så källsorterades dom direkt ner i våra små munnar med läppstift av renaste nougat. Det var tider det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar