Varning för blixthalka!

Läser i Göteborgsposten om 96-årige Holger som "fallit offer" för blixthalkan i Göteborg. Stackars Holger tittar in i kameralinsen, med ett blåmärke på kinden och ser ledsen ut, och det är ju för tjaskigt, eller hur, att kommunen inte kan sanda bättre så att gamla Holger slipper bryta lårbenshalsen.

Jag själv minns hur jag en riktigt kall och snöig vinterdag någon gång på 90-talet klövade ut ur huset med farsans träskor på fötterna, i färd med att hämta posten ur brevlådan. Jag hann inte mer än att runda staketet så halkar jag på den snorhala isen och mina ben flyger upp i luften i en perfekt flick flack innan jag landar med ett smack rätt på ryggen. Du vet, ett sånt där totalt oskönt och platt fall som gör att man tappar andan.

Snabbt kravlar jag mig upp och kikar både en och två gånger över axeln för att försäkra mig om att ingen sett mig. När jag kommer tillbaka in i köket står min mamma med tårar i ögonen och händerna för munnen....Åh vad gulligt, tänker du nu, stackars mamman blev orolig...Nehej du, hon stod där och gapskrattade bakom dom kupade händerna. Hon hade beskådat hela spektaklet från köksfönstret och gjorde nu sitt bästa för att hålla sin skadeglädje stången.

Jag funderar på om det är ärftligt, skadeglädje? För jag är likadan. Jag skrattar alltid åt folk som klampar in i glasdörrar, eller snavar och dyker rätt ner i en snårig nyponbuske. Självklart så skrattar jag inte åt en människa som gör illa sig på riktigt, bryter ett ben eller tappar en lunga eller nåt sånt, men du vet, sådär lite så att bara stoltheten får sig en törn.

Min sambo blev vansinnig på mig en vårdag när vi var på ikea. Han tycker nämligen inte alls att det är roligt när folk slår sig på tummen med hammaren eller snubblar på näsan över en tröskel. Såhär gick det till:

Vi går där i godan ro och kikar i varuhuset, jag med kundvagnen och Cliff som går framför mig. Eftersom jag är så upptagen med att titta på alla saker så märker inte jag hur kundvagnen närmar sig honom på ett resolut sätt...och pang! så smäller kundvagnen rätt på hans blottade hälsenor...med ett gristjut haltar han iväg på ett ben i rask fart ifrån mig och mördarvagnen, medans jag inser vad som just hänt.

Eftersom jag är som jag är, så skyndar jag mig inte efter honom för att plåstra om och trösta...nej istället så smyger jag in bakom en pall av Bokhyllan Lennart och skrattar så tårarna sprutar. Och efter ett långt tag när jag sansat mig och kommer ifatt honom, så tittar han på mig med stora ledsna, anklagande ögon och då kan jag inte hålla mig...utan börjar gapflabba. Jag menar; Vad är jag för en hemsk människa?

Och senare när han äntligen kan gå med bägge fötterna igen och jag släntrar efter honom med vagnen så vänder han sig om ( efter att han slängt oroliga getögon mot sin gallerbeklädda nemesis och mig ) och väser mellan tänderna " Måste du jaaaga mig? ".
Ja, då var jag ju tvungen att gå undan igen och gömma mig för att jag skrattade så mycket.

Och den som inte har den här sjuka genen, kan aldrig heller förstå vad det är som är så roligt med att någon stackare slår i stortån så kraftigt i tröskeln så att nageln ställer sig rätt upp. " Men du sååååg så rooolig ut " håller liksom inte som argument inför en normal människa som håller på att svimma ihop för att tån har blivit vind och värker som fan.

Är du skadeglad?

Surpuppa i ett glashalt Göteborg

Är det inte konstigt att vi är så ängsliga för att möta våra medmänniskor? Jag själv är ofta likadan. Även om jag försöker att ändra på mig. Det är som att vi bara törs kommunicera med främmande människor ( våra medmänniskor ) när det uppstår någon situation där vi alla är i samma båt, och ofta i situationer där vi kan förenas i ett gnällande.

Till exempel när bussen är sen, då börjar vi sucka och titta menande på varandra och någon kanske undslipper sig ett " Jaha, då kommer man försent till jobbet igen ". Och vi andra håller med och säger att det är förjävligt. Eller när det är lång kö i mataffären " Är det inte otroligt att dom inte kan öppna en kassa till?" och vi muttrar och nickar instämmande och tittar demonstrativt på våra armbandsklockor. Annars så ser vi inte ens på varandra. Vi går förbi varandra utan att möta varandras blickar, och på spårvagnen låtsas vi att den som sitter bredvid oss inte ens existerar.

Igår när jag gick omkring inne i Vasastan så kom det en kille slirande på sina skor nedför Erik Dahlsbergsgatan i en rasande fart och i slutet av backen stötte hans skor emot lite grus och han faller framåt, men hinner återupprätta balansen igen, dock inte utan förlorad status. Våra ögon möts, och så säger han " Det är bäst att passa sig " och jag skrattar ansträngt och säger att det är som att åka skridskor nu när det är så halt. Och sen stapplar han vidare och jag likaså, och efteråt så tänkte jag att jag var en tönt som skulle vara så himla vuxen och trist med mitt låtsas-skratt.

Samma dag var jag också på biblioteket med en kompis, och medans hon letar efter böcker så sitter jag på en pall, och ser förmodligen ut som en riktig surpuppa, för rätt som det är kommer det fram en kille i 25-årsåldern med afrikanskt ursprung, ställer sig precis framför mig, lutar sig mot mitt ansikte, ser mig i ögonen och säger med ett brett leende " Hey girl, smile! " och jag börjar skratta.
Och jag tyckte det kändes befriande på nåt sätt. Jag reagerade spontant utan ett ansträngt fejkskratt och jag tänkte att han har ju rätt, jag har all anledning att vara glad, så varför sitter jag här och ser ut som att jag sålt smöret och tappat pengarna?

Nästa gång jag ser en surpuppa på en pall så ska jag säga samma sak och kanske ge den personen ett gott skratt...eller så får jag en smäll på käften...det visar sig väl, men då har jag iallafall försökt att möta en medmänniska.

Våra älskade husdjur!

Hahahahahahaha! Skrattar alltid lika mycket när jag ser den här videon. Speciellt den sista vita lurvbollen ser sådär galet desperat ut! Kommer ihåg när jag försökte lära min nymfparakit Pontus att prata. Jag satt som fastnaglad vid buren efter skoldagarna och glodde på honom genom mina blå Dame Edna-brillor och upprepade monotomt " Hej, heeej, heeej ".

Den stackars fågeln hoppade över till den andra pinnen i buren och försökte ignorera den glosögda ungen så gott det gick. Han ville liksom inte göra det jag ville.
Han ville inte lära sig prata, sitta på min hand eller bli handmatad.

Däremot så ville han gärna sjunga sin speciella sång som han alltid gjorde och som avslutades med några kraftiga skrik som skar genom husets alla väggar.
Han ville också gärna sitta på gardinstängerna och bajsa ner mammas gardiner och sitta i hennes hår. Att pontus kände sig hemmastadd och gärna burrade ner sig i mammas 80-talsfrippa var dock inget som hon uppskattade särskilt mycket.

Mitt andra husdjur, landsköldpaddan Hjalmar, kunde jag ju inte lära att prata.
Däremot så ville jag nog att han skulle vara lite mindre hård och reptil än han var, och bäddade därför ner honom i mina gamla docksängkläder och inredde hans provisoriska bananlåda med ett ljusblått My little pony-stall och ett badkar av en gammal glassbutt.

Stackarn! Där låg han förmodligen och undrade vad tusan han befann sig någonstans? Från att ha levt bland grus, växter och stenar i ett terrarium, låg han nu nedbäddad i tyger där Ken och Barbie nuppat aldeles för många gånger. Han fick iallfall efter några veckor sitt terrarium, men då hade han vant sig vid mjukare miljöer, och blev så sur när man satte ner honom i glasmontern att han stod och dunkade skalet i glaset ända tills man lyfte ur honom igen. Sen somnade han sött bredvid mig i min säng.

Skog och hav

Även om jag verka hata att vara utomhus bland barkbröd och granris, så uppskattar jag ändå att komma ut i friska luften ibland. Idag var en sådan dag. Jag och Erika for iväg till vackra Hovås och strövade omkring i naturen och skymtade till och med två stycken rådjur.


Men även om det var lovely på många sätt och vis, så var det ändå ganska skönt att sätta sig i en varm bil och åka hem...det är fortfarande galet kallt i Göteborg!
Nu är det msykväll framför dumburken som gäller...Vad har du gjort idag?

Gå på bio...hit eller shit?

Hej på dig! Känner du också att du en sån här kylig vinterdag har lust att gå på bio
och bli hänförd? Jag själv vill se flera filmer just nu:
Snabba cash
Avatar
Till vildingarnas land
Har du hört ryktet om Morgans?

Men jag KLARAR det nästintill inte! Det är ju ett djävulusiskt smaskande och prasslande överallt. Folk sitter som en hel farm och idisslar i takt!
Jag tror att alla hemmabiosystem har förstört folkvettet. Människorna tror att dom är hemma, dom är för bekväma helt enkelt! Sitter och pratar i telefon, frågar varandra massa grejer under filmen och värst av allt sörplar, snaskar och prasslar! Usch blir vansinnig!

Detta godis borde inte få medtagas till en biosalong:

* ACO-Påse ( det är inte bara påsen som prasslar vidrigt äckligt, utan även alla kolorna har papper, som folk envisas med att sen knöckla ihop, så att både påsen och kolapapperen liksom vecklar upp sig själva lite lagom irriterande långsamt ).

* Lösgodis ( det är ett j-vla bjudande och bytande över huvudet på en, innan folk kan lugna ner sig. Köp snask själva istället för att snåla på er kompis! )

* Chips / ostkroks / popcornpåsar ( säger ju sig självt, eller hur? Pås-prassel och knastrande ).

Det värsta av allt är ändå " snett bakifrån slasket " som min väninna M alltid säger, och jag håller med. Det är alltså när det sitter en människa snett bakom en i salongen och storslaskar på hemkola, klubbor eller nåt annat blött godis...och vi vet inte vad det är som gör att det ljudet blir extra äckligt...det måste ha att göra med akustiken på nåt sätt...att slasket liksom studsar tillbaka som en bumerang eller nåt? Det fullkomligt kliar och killar i kroppen på en när man bjuds på ett ofrivilligt " snett bakifrån slask " och det går inte att koncentrera sig på filmen, eller nåt annat över huvudtaget, det enda man hör är det där malandet!

Håller du med eller är jag galen?

Cherry red lips

Gokväll i stugan! I morse när jag klövade ner till torget märkte jag att människor tittade på mig. Varför tittar folk på mig? Först började jag fundera igenom vad jag ätit till frukost...kanske hade jag kletat ut äppelmoset på kinden eller hade jag applicerat för mycket rouge på kinderna så jag liknade en clown? Då kom jag på det...det var såklart mina körsbärsröda läppar som var i blickfånget!

Röda läppar säger sig ju dra blickar till sig, varför vet jag inte. Är det för att färgen bryter av? Eller signalerar det något till våra reptilhjärnor? Något hot? Sex? Mat? Eller vad? Hmmmm...känner mig plötsligt som Carrie Bradshaw i SATC när jag sitter här och funderar... men mister snabbt känslan när jag tittar ut över Flatås smutsgula tegelbyggnader istället för Manhattans gnistrande skyskrapor.

Har inte alltid våpet / karriärskvinnan / den elaka / den promiskuösa kvinnan i alla filmer blodrött läppstift ( Förutom Snövit då )? Som hon liksom förföriskt låter sin tunga vispa runt? Varför har det blivit så? Att man i TV använder röda läppar som en slags label på en viss stereotyp kvinna?
Hur tänker du kring det här? Och tycker du det är snyggt?

Friidrott i Rossliden

Hejsan kära du! Först och främst...nej, det är inte Rosslidens idrottsplats som syns på bilden. Det är inne i Nordstans galleria i Göteborg. Och det andra: Ursäkta mig för att jag inte uppdaterat på länge * piskar några snabba rapp på ryggen med en purjolök *.

Jo det var ju som sagt var stavhopp inne i Nordstans galleria idag. Fascinerat började jag glo på ungdomarna som sprang mot ribban och slungade sig flera meter upp i luften, för att nästintill banka huvudet i någon av takets alla reklamskyltar.
Och när jag som bäst står där och gottar mig över att det inte är jag som till allmän beskådning hoppar in i ribban till allas förnöjelse, mindes jag plötsligt en obehaglig tävling på idrottsarenan Rossliden i Horndal...

Jag gick i sjunde klass och alla klasser från hela högstadiet skulle hoppa häck, kasta kula och hoppa längdhopp en solig dag i maj månad. Det frustades och pustades medans vi alla försökte bräcka våra siffror från föregående år. Förutom pluggets tuffingar förstås som stod och rökte, hade jeansjacka med väst över och stod och flinade föraktfullt på tryggt avstånd.

Plötsligt blev det dags för tidtagning på 25 meter. Jag tog detta på blodigt allvar och pressade varje liten otränad lem i min kropp, vilket resulterade i att jag fick näst bäst tid av alla tjejer i klassen. Nöjd över detta, strosade jag iväg, tog mitt astmasug ytterligare en gång och trodde att det hela var över och att jag kunde få åka hem och stoltsera vid middagsbordet....det kunde man ju glömma...

Tydligen så skulle dom fyra snabbaste från varje klass ( från 7 a, b, c upp till 9 a, b och c ) mötas i nån slags kapplöpning i slutet av dagen. Jag blev totalt kallsvettig, det här hade jag inte räknat med. Tävlingen närmade sig och gympaläraren förkunnade att vi blev indelade efter a, b och c. Dvs mitt lag bestod alltså av 7a, 8 a och 9 a. Toppen! Inte nog med att ens egen årskull skulle titta på en när man flåsade sig runt banan, hela högstadiet skulle göra det!

Startskottet gick och niorna började. Mitt lag hade ledningen och när åttorna tog över stafettpinnen ledde vi fortfarande. Vi sjuor skulle springa sist runt de 400 metrarna och jag skulle springa den allra allra sista biten. Fan vad smart, sätt den överviktiga astmatikern på den absolut viktigaste etappen, klockrent!

Tvåhundrafemtio hormonstinna ungdomar stod nu och gastade för full hals på läktaren
- A, A, AAAAAAA!!!! - KOM IGEN BEEEEEE KOM IGEN * KLAPP KLAPP *...Ja du förstår stämningen. Det kan ju lätt bli lite hetsigt vid såna där tillställningar. Jag tar emot pinnjäveln av J och går fullt ut redan från början. Efter 10 meter har jag mjölksyra i benen och ingen luft kvar i lungorna...efter 20 meter känns det som att jag sprungit in i en vägg och andas genom ett sugrör...efter 40 meter är jag så slut att jag bara joggar...och självklart så blir jag då omsprungen och B vinner.

Jag minns att jag bara ville lägga mig ned i gräset och tjuta som en stucken gris.
" Varför skulle jag springa den där skiten? " Jag var ju bara bra på korta sträckor och när det liksom inte betydde nånting. Nu stod jag där hostandes som en 85-årig storrökare och skämdes, medans mina lagkamrater kastade ilskna blickar på mig. Speciellt J. Fy, jag har aldrig träffat på en sån dålig förlorare någonsin. Han var en sån kille som utan att tveka kunde smasha iväg en läderboll rätt i fejjan på nån i publiken när denna fnissade till vid ett misstag. Nu stod han och glodde på mig som en ilsken noshörning. Det var inte " Om blickar kunde döda " men iallfall tillräckligt hårda blickar för att dom skulle fixa blåmärken på självkänslan...usch!

Så nu håller jag mig undan ifrån friidrott, men tittar gärna på det på TV med en öl i näven. Vilket är ditt värsta / bästa friidrottsminne?

Grön av avund!

Vill bara ha...

Who´s that girl?

Åh vad jag älskade såna där " Min vänner böcker " som man skulle fylla i. Vilken mat man gillade, vad man skulle bli när man blev stor, vem man var kär i och så vidare...
Hittade dom här frågorna på Verras blogg och tänkte att jag skulle låtsats att jag är på kalas, har tårta runt hela munnen och fyller i mina svar i en kompisbok :)

VAD GJORDE DU FÖR 10ÅR SEDAN?
Jag bodde i Avesta och praktiserade som Dramalärare på mitt gamla gymnasium. Jobbade även på Biograf Myntet och var ute och festade med vänner och sökte en musikalutbildning, som jag sen påbörjade under hösten.

VAD GJORDE DU FÖR 1ÅR SEDAN?
Hmmm för ett år sedan så bodde jag där jag bor nu, dvs i Högsbo i Göteborg. Med min fina Cliff. Och jag gjorde praktik på två produktionsbolag eftersom jag gick en radioutbildning. Arbetade också med mitt examensarbete - Dokumentären " Tänk om ".

FEM SNACKS DU GILLAR
Sour & onionchips
Ben och Jerryglass
Såna där baconchips som finns på biograferna
Likörkonfekter
Jordnötsringar

FEM SÅNGER DU KAN HELA TEXTEN PÅ UTANTILL
Du är den ende
Can´t take my eyes of you
You don´t own me
There are worse things I could do
I´ts a heartache

FEM SAKER DU SKULLE GÖRA OM DU VAR MILJONÄR
Betala av mina lån
Gifta mig med godisen Cliff
Bjuda vänner o familj på en hejdundrans fest
Köpa en lägenhet
Skänka bort till välgörenhet

FEM DÅLIGA VANOR
Otålig som fan
Sover för länge
Röker / snusar när jag är onykter
Mular in godis i truten utan att njuta av det
Äh kommer inte på fler...

FEM SAKER DU GILLAR ATT GÖRA
Sjunga och dansa
Umgås med vänner / familj / sambo
Dregla över hus på internet
Spela Betapet
Bjuda på middag

FEM SAKER DU ALDRIG SKULLE KLÄ DIG I ELLER KÖPA
Basker
Snowjoggings
Gigantisk pälskappa
Sparkdräkt
Trasiga jeans

FAVORIT LEKSAKER
Redigeringsprogram
Datorn
PS2

ET på torget

Idag när jag var nere på Frölunda Torg så mötte jag en kvinna som var så solbränd så att hennes hud såg ut att vara gjord av läder. Runt ögonen var hon vitrosa och runt läpparna likaså. Förmodligen hade hon gassat i ett solarium innan hon drog iväg till sydligare breddgrader och stekte sig under solen. Men hon var också djävulusiskt rynkig, vilket tyder på att det inte var första gången det grillades...

Jag själv får panik i solarium. Svettigt, trångt och så vet man att nån alltid sitter utanför båset och väntar på sin tur. Och lukten som uppstår när huden steks på det viset ska vi inte ens gå in på...Bränd hud blandad med rengöringsmedel, blä!

I och försig så har jag solat solarium några gånger. Mamma hade ett stort schabrak under 80-talet där jag pressade några gånger, men det har aldrig riktigt varit min grej liksom. Där låg man på ett varmt stickat överkast med solariet över sig och kände sig som en alien i en tidskapsel eller nåt. Hellre blek om nosen än att se ut som ET i fejjan.

Solar du i solarium?

Bland barkbröd och kåsor

Fortfarande lika kallt ute, brrrrr...tur att det finns element och plädar, eller hur?
Efterssom jag redan har varit inne på fenomenet skolutflykter så är det ju lika bra att fortsätta...för jag har varit på många i mina dar...hå hå hå * skrattar som en gammtacka i en gungstol *.

På min skola så hade vi nämligen ett utbyte med en folkhögskola som hade en friluftslinje. Vi tyckte alla att det var lite konstigt att folk ens ville gå en sådan utbildning. Läskigt att vara klädd i yllesockor, ärvda manchesterbyxor och norgekofta jämt och ständigt...och med tovigt ovårdat hår på det, som grädde på moset...iallafall så tyckte vår lärarinna att det var toppen på alla sätt och vis. Och vår som vinter så var vi ute på nya " äventyr " med dessa studenter.

Det kunde handla om att vi skulle lära oss att göra upp eld, se skillnad mellan olika svampar och sova över i skogen. Just det sistnämnda tyckte jag var läskigt...inte nog med att det var kallt att sova i ett öppet vindskydd av trä i april månad, utan jag minns också att jag tyckte det var obehagligt att ligga ihopklämd med resten av sin klass på en liten yta...alla med sina olika kroppsljud och lukter.

Speciellt snuskigt tyckte jag det var med sovsäckarna...dessa stinkande korvar av tyg som låg inklämda i en glansig påse under större delen av året ihoppressade bland annat bråte på vinden, och rätt som det var skulle dom vecklas ut med hela sin odör av några snoriga ungar i vildmarken.

Vi lärde oss också många konstiga " hitte-på-sånger " som ofta skulle sjungas framför en brasa när vi åt vårat barkbröd som vi hade knådat ihop knapphändigt.
Dom där sångerna innehöll ord som inte existerade i verkligheten och ofta så följde det med olika handrörelser med blandade klapp och utrop med varierande intensitet.
Än idag sitter dom där sångerna som berg inne i mig. Läskigt.

En av alla dom där " äventyren " förelades till urskogen i Bondarvet, och denna gång skulle vi inte bara sova över, utan vi skulle också bygga vårt eget härbärge för natten. Det blev en 7 meter lång koja av granris.

Nu var det ju också så att jag inte var ett speciellt klyftigt barn så jag låg snällt kvar och sov i kojan under hela natten, medans resten av mina klasskompisar flydde ut i naturen och la sig på en mjuk plätt av mossa eller liknande....
På morgonen vaknade jag av att jag och hela min snuskiga sovsäck var överrösta av barr. Den vidriga kojan hade " mjällat " av sig på mig under natten och där låg jag som den stackars lilla runda mattan som alltid ligger under julgranen...helt klädd i stickigt barr...härligt med utflyker, eller hur?

Kyligt värre

Brrrrrr vad kallt det är alltså. Man hinner ju knappt sticka ut nosen genom dörren förrän det känns som den ska falla av. Ändå kan jag tycka att det är gött på något sätt. Hellre asmycket snö och snorkallt än blask och mes-vinter! Antingen så är jag fruktansvärt ambivalent eller en självplågare..." Oh vad härligt att komma från torget med 4 pappkassar mat i dom grisrosa händerna ( trots att man har vantar ) och så går någon av kassarna sönder, för att man ställde ner den 2 sekunder i snön, så att inte händerna ska falla av pga tyngden och kylan, och all frukt rullar ut och bildar mönster i snön, mmmmm härligt!"

Imorrn ska jag och två fina vänner ut på vinteräventyr med matsäck och kolla till den enas fritidshus. Vi tänkte även åka skridskor...men jag har inga och L ville inte, så det kanske blir pulka istället, vem vet?

Tänk alla friluftsdagar man har varit med om under sina skolår...jösses...där kan man verkligen snacka om något obehagligt...För där fick man ju inte välja. Där kunde man inte sätta sig i en varm bil och säga till kompisarna att nä, nu drar vi hem och tar en irish coffe framför brasan istället ( inte för att jag har en kamin eller så sofistikerad dryck i mitt sortiment, men ni fattar ändå...valmöjligheten liksom )

Där stod man på nån igenfryst sjö med för stora lånade långfärdsskridskor på dom blånade djupfrysta tassarna...sprattlandes som en nyfödd kalv på hal såpa.
Och snörde man skridskorna själv så blev det för löst och ben och fötter hamnade i läge kobent. Snörde en vuxen skridskorna åt en så blev det för hårt vilket resulterade i att dom stackars pinade isklumparna till fötter började värka av köldskador efter bara några minuter.

Och hur hungrig var man inte jämt? Och vad fick man äta när man varit utomhus i en hel svinkall februaridag? Renklämma och en 2 dl:s juice, tack så mycket.
Hur tänkte skolan där? Efter att man pimplat, mätt temperaturen på vattnet under isen, tillverkat ett eget sittunderlag av en plastpåse och lite vasst granris som stack en i arslet, skrivit loggdagbok om dom stackars utmärglade och stelfrusna fåglar man sett...vad skulle vara gott då? Joooo lite iskall juice...brrrrr

Nä, imorrn blir det varm choklad...

Born with a golden voice

Åhhh jag bara älskar Leonard Cohen! Hans röst är verkligen som smörkola för öronen...örongodis...fanns det förresten inte en skiva som hette typ " Örongodis med..." och så nån artist? Har för mig att päronen hade någon sån vinyl-LP någonstans hemma...sidospår...

Iallafall, så var jag och Cliff och såg Cohen på Scandinavium hösten 2008. Jag hade ju tänkt att gå på Sofiero-konserten, men jag hade inte råd. Och dagen efter när jag läste recensionen " Ni som inte var på Sofiero igår...var ni än var...så var ni på fel plats" så började jag störtgråta och trodde att chansen aldrig mer skulle komma till mig.

Men så bestämde han ju sig för att komma tillbaka ( eftersom hans manager gjort av med hans pengar ).
Och...OMG ( som alla kids säger ) ...bästa konserten jag varit på någonsin! Han började med
" Dance me to the end of love " och jag överdriver inte när jag säger att jag fick gåshud över hela kroppen medans tårarna rann nedför mitt ansikte. Tänk att en artist och musik kan beröra så mycket! Jag fick iallafall dvd:n med Cohens spelning i London utav min käre Cliff igår. Så nu ska jag bädda ner mig i sängen och återuppleva den där magiska aftonen i Oktober i Göteborg.

Vilken är din bästa konsert?

Skräp!

Hmmm...vet inte om det bara är jag som tycker det här, men källsortering är fan inte det lättaste. När man väl har kravlat sig iväg till sorteringsstationen ( som ligger sjukt långt bort ) med sina 10 illaluktande påsar, så vet man inte vart man ska göra av grejerna! Jag har stenkoll på glas, plast, batterier och kartong. Men, var tusan slänger man porslin och kuvert? Liksom snälla gör det enklare! Och värst av allt...kuverten! Varför i hela friden får man inte kasta kuvert i pappersåtervinningen? Är det pga den pyttelilla remsan av klister? Eller för att det ibland finns ett litet adressfönster i skir plast på dom? Poop också...det slutar alltid med att jag får ta hem massa skräp igen. Grrrr!

Oh ajajajaj buff!

Usch...idag har jag tamig tusan legat och snarkat bort hela dagen, och då menar jag verkligen hela. Vaknade inatt av att jag hade superont i magen, sådär magsjukeont du vet. Nej, tänkte jag, jag har då verkligen ingen lust att ligga och gasta på ulrik till helgen, så jag kurerade mig med alvedon, åt lite fil och gick och la mig igen.
Och så nu på morgonen samma sak ( kramp kramp visp visp kramp ) i magen.
Vad fan, tänkte jag och började nu bli riktigt orolig att jag åkt på en rejäl vinterkräksjuka. Det finns inget som gör mig så ynklig som att kräkas, så jag började tycka riktigt synd om mig själv. Och vad gör jag när jag tycker synd om mig själv? Jo, jag ringer till min bättre hälft Cliff ( som e på jobbet ) och gnölar och gnäller i telefonen, och så även i morse:

Jag: Cliff...hulk...hulk...jag har så ooont i magen!

Cliff: Nämen! Stackars liten, det var inte bra... ( orolig )

Jag: Nä, snyft snyft, jag vet...

Cliff: Vad är det då då?

Jag: Jag veeeet..hulk..i..i..i..nte men det känns som att jag ska spyyyy...snyft

Cliff: Usch då! Vad ska vi göra åt det då?

Jag: ( snorig unge som kräver serietidningar och glass pga lite hosta )
Ja....hulk...hulk...jag vi..ii..ll ha...snyft...en present när du kommer hem...

Cliff: Jaha...vad ska det vara för present då? ( konfunderad )

Jag: Nån..n.nn.ting...

Cliff: Okej, jag ska se vad jag kan hitta på... (löser problemet )

Jag: ( Nu helt plötsligt inte lika ont i magen ) Tack! Vad gullig du är, älskar dig, ses sen, pöss!!

Tog sen en alvedon och värken gick över. Undrar vad jag får i present?

I löve you Stevie B!

Ojojojoj, som min moster också skrev häromdagen...man kan verkligen sitta hur länge som helst på Youtube och grotta ned sig i minnen. Musik...det för oss tillbaka i tiden. När jag hör den här låten " Because I love you " så dras jag obarmhärtigt tillbaka till mina föräldrars bruna skinnsoffa...där låg jag 13 år gammal, fastkletad med min bara rygg i den svettiga soffan en solig dag och bölade som en ko. Han visste, den där Stevie B, exakt hur jag kände...hur det värkte i hjärtat för att man var så kär...och det var jag ( det känns som att det var i princip det enda jag var under hela högstadiet...olyckligt kär ).

I allfall så hade jag dagarna innan jag hejdlöst kastade mig ner i kolossen av skinn, skrivit ett kärleksbrev till min utvalde. Han gick i nian, spelade hockey, hade klarblå ögon och såg ut som en filmstjärna och jag hade varit kär i honom i snart två terminer. Och nu skulle han sluta nian och slitas ifrån mig, till en annan skola. Till den stora och skrämmande Domarhagsskolan inne i sta´n.

Jag tog chansen.Och här hölls det inte tillbaka på något vis...nej rätt och slätt så skrev jag att jag älskade honom och undertecknade det blommönstade pappersarket med mitt namn och klass och släppte ned det i hans skåp.

Ajajajaj...det mottogs ju inte direkt med öppna armar...snarare med en frostig blick från hans sida och många pinsamma möten i skolkorridorerna innan han fick nog av mina ledsna hundögon som följde varje litet steg han tog, och helt sonika bad mina vänner att hälsa mig att jag kunde dra åt...ja, du förstår...så där låg jag då med brustet hjärta, svettig rygg och Stevie B som sällskap...och jag minns att jag tyckte det hjälpte lite iallfall.

Jag har ju alltid varit lite dramatiskt lagd ( om man nu kan kalla det för dramatik när man krälar runt på golvet under roliga timmen och improviserar fram en pjäs under 40 minuter...eller man tvingar hela släkten att hylla, hurra och applådera en när man för sjuttonde gången samma dag kör playback till Carola och jag Teigen-medleyt i vardagsrummet )
Iallfall, jag var lite dramatiskt lagd...så jag stod ofta framför badrumsspegeln, satte på nån av alla smöriga ballader som fanns på mammas Mr Music-kassetter och tvingade fram tårar till dom hjärtskärande kärlekstexterna, samtidigt som jag stod och tittade på mig själv i spegeln och tyckte synd om mig själv...Håhåjaja. Har du nåt speciellt minne till någon låt?

To party or not party...that is the question

Jag får ofta frågan vart man ska gå någonstans när man ska ut på galej här i Göteborg...och den trista sanningen är att jag inte vet, för jag går i princip aldrig ut. Det händer nån gång då och då när jag får besök av vänner från bruksorter där det finns 2-3 uteställen att välja på. Eller när Cliffs kompis T har kalas...annars så är det stiltje på den fronten. Jag föredrar fester hemma, med gott sällskap och gott att äta och dricka...och så kanske lite sällskapsspel på det.
" Blä vad tråkig du är! " Tänker du nu...men då kan jag tala om för dig att det faktiskt inte är mitt fel att jag blivit en sån tråkbobba...för jag har faktiskt blivit rejält skrämd av utelivet...eller ja...utelivet och utelivet...men disco iallfall...

Jag var 11 år och Fors skola hade anordnat ännu ett mellanstadiedisco. Alla var såklart nervösa för hur det skulle gå:
Skulle sjuorna ( som ju faktiskt hade fått börja högstadiet i Horndal och borde hålla sig borta från vår skola )komma och " förstöra " festligheterna genom att hänga utanför på stentrappen och röka?
Vilka skulle vinna buggtävlingen?
Skulle sliskisarna och knäppkorvarna räcka kvällen ut denna gången?
Vem skulle bli ihop med vem?
Skulle man bli uppbjuden på en tryckare överhuvudtaget?
Skulle klassföräldrarna knäppa kort när vi stod där i gympasalen och tafatt höll om varandra och vaggade fram och tillbaka i takt till Toy soldier i tryggt förvar av mörkret?

Ja, det var ju många farhågor som du märker..och oftast så tog det lång tid innan nån vågade sig upp på golvet för en svettig treminuterskram. Killarna brukade mestandels klättra upp på bollskåpet och osäkert kasta elaka och osäkra kommentarer hit och dit, eller så stod dom och snaskade i sig korv efter korv nere i matsalen för den ihopsparade veckopengen. Så vi tjejer fick ju ofta dansa med varandra...men man kunde iallfall lita på att bli uppbjuden av A. Han var alltid utrustad med en svart, digital klocka på armen som fungerade som en " tjejletare " Klockan började pipa när den såg en intressant dansaspirant och A stegade fram till flickan i fråga likt en robot och klockan sa " S-K-A V-I D-A-N-S-A?" Och klockan var inte kräsen.
På något sätt kändes det skönt att veta att digitalklockan iallfall uppskattade ens nyinköpta kinaskor och lilarosa snobbenjacka, inköpt på Fors klädaffär " Utbudet "... Det fanns inte så mycket till utbud där, men Fors var inte heller så stort.

Den här kvällen som jag ska berätta om var speciell på många vis...jag hade krusat håret och tuperat upp luggen med gröna och orangefärgade stylingprodukter, som jag fått tillsammans med en rosa neccessär med texten " A non smoking generation " utav min kusin julen innan. Jag var alltså väldigt redo för discot rent fysiskt...men mentalt så var jag ett nervvrak...jag var ohyggligt kär, och dessutom olyckligt kär i M som gick i min paralellklass. Jag hade aldrig inbillat mig att han ens skulle se åt mitt håll, så poppis som han var...med stålbågade brillor och snötvättade jeans med skinnflikar i sidorna. Discot började...
Efter ett antal chokladbollar i min illamående mage så satt jag då där likt en panelhöna på träbänkarna, som stod uppradade längs väggarna...och där satt vi flickor, nervöst och tryckte oss mot ribbstolarna och pillade på nått rep i väntan på att bli uppbjudna...för det kunde man ju inte göra själv...och klockan gick och gick och det började luta mot sista dansen ( nuvarande 5 i 3-ragget ) och så kom han då...nej inte M, men hans budbärare...och ställde sig framför mig och frågade om M fick chans på mig. Totalt chockad och överlycklig svarade jag ja. Nu var lyckan gjord, jag kunde knappt tro mina öron! Att han redan hade varit tillsammans med dom 5 övriga tjejerna i min klass och förmodligen bara " betade " av mig, var inget jag tänkte på då. Nu var det ju han och jag! Och när jag kom hem så skulle jag ta fram mitt allra finaste brevpapper i rosa som luktade vanilj och skriva ett kärleksbrev till honom...ack så jag bedrog mig...jag såg inte röken av honom under hela kvällen...nu så här i efterhand så inser jag ju att han höll sig undan från mig... Inte blev jag uppbjuden inte...inte blev jag bjuden på en knäppkorv med läsk av min kille inte...nej och så förblev det...han höll sig undan från mig i tre plågsamma skoldagar efter den kvällen och sen kom nådastöten... budet kom igen och meddelade mig att M gjort slut och blivit ihop med nån annan...ja nu kanske du förstår varför jag hellre stannar hemma?